Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?
Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.
”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?
lördag 28 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Upp till kamp
Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.
Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.
I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.
Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.
I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.
Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…
Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.
I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.
Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.
I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.
Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…
tisdag 24 februari 2009
Hoppla
Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.
Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.
När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.
Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.
Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.
När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.
Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.
lördag 21 februari 2009
Dikt, verklighet
Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.
Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.
Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.
Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.
Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.
Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.
Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.
Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.
Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.
fredag 20 februari 2009
Rätt är knappast fel
Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.
Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.
Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.
Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.
Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.
Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.
Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.
torsdag 19 februari 2009
onsdag 18 februari 2009
Tamedsoppa
En man med yvigt skägg, en lite tunn jacka kom emot mig på lunchen häromdagen på gatan.
Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.
Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.
Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.
Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.
Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.
Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.
Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.
Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.
söndag 15 februari 2009
Those were the days
För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
fredag 13 februari 2009
Kroppen, helgen
Veckan har rullat ordentligt. Nu är det helg. Pouhia. Jag besökte optikern igår och gick igenom det som hör åldern till, bland annat astigmatism och närsynthet. Det var som senast och skönt är det. Det räcker att minustecknen kyler på utanför.
Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.
Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.
Som sagt helg. Inte minst för kroppen.
Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.
Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.
Som sagt helg. Inte minst för kroppen.
måndag 9 februari 2009
Snö, fika, kista
Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.
På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.
Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.
På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.
Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.
söndag 8 februari 2009
Pilsner istället för melodier
Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!
Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.
Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.
lördag 7 februari 2009
fredag 6 februari 2009
Spår
Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.
Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.
Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.
Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.
Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.
torsdag 5 februari 2009
Potatisar, poliser
Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.
I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.
Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.
I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.
Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.
onsdag 4 februari 2009
Gransång
Sedan några år tillbaka klär grabben och jag granen. Innan vi är klara får han sätta dit stjärnan. I julas var det första gången jag inte behövde lyfta honom mot toppen. Tiden går.
Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.
Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.
Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.
Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.
Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.
Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.
tisdag 3 februari 2009
Daterad data
Computers are useless, all they can give you are answers, lär Pablo Picasso ha sagt. Ja, han sa det nog inte på engelska utan snarare på franska eller spanska.
After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.
Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.
After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.
Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.
söndag 1 februari 2009
Bitar av pussel
Styckmordet. En man som varit avliden sedan 1987 ska DNA-testas. Varför just nu? För att brottet preskriberas i juli i år? Har utredarna arbetat oförtrutet i mer än två decennier och äntligen fått tid till ett DNA? Är det ett sista ”long shot”?
Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.
Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.
Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.
Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
