Vägar

Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.

I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.

En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.

Spår

Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.

Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.

Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.