Plusgrader

Har haft lite svårt med ljuset, som sköljer över oss och samtidigt reflekteras i den efterhängsna snön.

Igår kväll tog jag vägarna förbi biografen och slog mig ner i mörkret tillsammans med ”Det regnar alltid i Provence”. Omgående fick jag dåndimpen av de lustiga karaktärerna som framstod så pass självömkande att de retade mina smaklökar samtidigt som de var så ömt tecknade att honungen från deras drag fick mig att gapa och säkert slicka mig om munnen. Det är en förträfflig film om mellanålders människor som är på väg eller kanske inte kommit någon vart. Uppbrott måste de hur som helst göra. Omgående, om en timme, aldrig.

Agnès Jaouis fina berättelse är sådan att den passar till kaffet med bakelsen eller varför inte till den varma rätten till middagen? Även till frukosten skulle gå bra. Däremot inte till salladen. Det blir för krispigt och då kan det bli svårt att uppfatta nyanserna i filmen. De små gesterna, mimiken, tonfallen bidrar till en behållning, som jag nog bär med mig ett tag. För övrigt tyckte jag väldigt mycket om både ”I andras ögon” och speciellt ”Se mig”, som gick på bio för några år sedan.

Jag tycker att det kan regna lite var och när som helst och ganska mycket, inte bara i Provence, och det kan vara påfrestande även om det som alltid gäller att hålla koll på kombinationen väder och kläder. Inte minst inombords är det viktigt att inte huttra, och att klä känslorna i kostymer och klänningar är en vinstlott för det inre välbefinnandet och dess behov av psykiska plusgrader.

Sa jag att våren gärna får slå sig till ro?