Filmer, ilska

Har glömt att berätta att jag såg dramat No one knows about Persian cats om en kille och en tjej som vill sätta ihop ett band i Teheran. Tanken är att gruppen ska ge konserter i Europa. De är trötta på censuren och vill kunna spela sin musik. That’s it.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.

Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.

Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.