Polare

”Ju mer vi är tillsammans” brukar få oss på gott humör.

Säpospår

När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.

På en ö

Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.

Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.

Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.

Mänskligt

Att inte berätta är mänskligt.

Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.

Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.

Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.

Fråga 37

Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.

Ibland går det fort.

Guide

För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.

Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.

Sedan sjunger jag.

Fabrikat

Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.

Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.

Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.

Hennes blick alltså

Vi förväntas gå uppsträckta, sätta vänster fot fram och låta höger följa efter. Ibland vill det sig inte. Damen vide busshållplatsen vill inte. Hon ligger utsträckt på bänken och vilar huvudet mot det kalla grönt färgade sittstödet av metall. Hon bär en svart, bullig rock och en nästan lika bullig mössa. Hon kan vara 40, 50, 60. Säkert 57 år. Blicken är tom. Ett ögonblick får jag kontakt med henne från min plats i bussen. Sedan är hon borta, hennes blick alltså.

En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?

De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.

Kvinnan vänder sig om.

Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.

Bilder att döda

Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.

Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.

Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.

Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.

På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.

XX

Internationella kvinnodagen infaller varje år och helt osökt kommer jag att tänka på XX. Hon hade varit speciellt stökig, tyckte personalen. Därför beslutade föreståndaren att XX inte skulle få följa med på utflykten. Sonika stängdes hon in i de gemensamma lokalerna.

XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.

XX är sex år.

I here

Säger du ”vov” eller ”ouaoh”? Jag tycker det senare låter fräsigare men grabben är av en annan åsikt. Så är han också en fena på att lira WoW, dvs World of Warcraft. Ibland bildar han lag med ett gäng perser, som sitter framför sina datorer i Teheran.

En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.

Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:

I here.