Ba-du-ba

Härom natten när det for omkring extra mycket såg jag äntligen klart filmen 35 rhums, som av jag påbörjade för någon månad sedan. Den är en skön och sorglig sak om hur vi glider omkring och möter oss själva och varandra i situationer som vi inte alltid kontrollerar eller förstår men som tvingar oss att agera. Den är en film om ensamhet och vänskap på samma gång. Vardagen är ungefär precis så som i den filmen, och det tycker jag inte vill säga lite. Fransk verklighet, svensk eller grekisk, vi har mycket gemensamt.

Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.

Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.