Känner mig aningen nostalgisk och lite vemodig. För någon vecka sedan var det 30 år sedan sångaren Ian Curtis tog sitt liv. I stället för att skriva en rad om hur New Order lirade konsert på ett år senare funderar jag vidare på fenomenet Curtis och Joy Division och att det på många sätt råder en förvirring kring vad som hände, hur det skedde och varför.
Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.
Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.
Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar