Blås

Det var mulet. Jag hade försjunkit en längre stund. Jag gör så numera. Det behövs. Tidens tempo anstränger. Kroppen, själen och allt det andra som kallas för jag pustar ut.
Men nu var jag på väg på trottoaren vid den högt trafikerade gatan. Parken med en handfull träd saknade färger. På gräsmattan stod fyra kvinnor. Tre av dem var klädda i vitt. De slog an en ton. De såg högtidliga ut. Jag stannade upp. Jag frågade vad som väntade.

Installation, fick jag till svar. Om tjugo minuter kör vi.

Inte jag, sa kvinnan som inte var klädd i vitt. Jag är producenten.

Eftersom jag redan pustat ut kände jag att det inte var tid för ytterligare upplevelser än raska bud, snabba puckar och flinka fingrar. Innan jag ursäktade mig och gled i väg fick jag ett vykort från en av installatörernas forna verk, föreställande trion klädda i pastellfärgade baddräkter spelande blåsinstrument i en bastuliknande garderob.

Wow, sa jag och kände hur värmen steg.

Kvinnokvartetten ackompanjerade mitt utrop som en skrattkör och syftade på bildens lättklädda utstyrsel. Det imaginära ångbadet och min ovana att spela trombon gjorde att svettpärlorna trängde fram. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket nys. Molnen hopade sig, trumpeten tjöt, vinden ven.