Någonting
är på väg att hända. Människor har fått nog.
Så
uttryckte en vän tillståndet i Sverige 2012.
Dokumentären
Inside job (2010) belönades med en Oscar ifjol. Enligt filmen bidrog
kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's till den ekonomiska
härdsmältan 2008, som svepte från USA över hela världen.
Spekulationer, lögner och girighet var drivkrafterna när
fastigheter värderades och lån portionerades ut som konstruerade delar av marknadens naturliga tillväxt.
Varför
ska jag lita på Standard & Poor's när företaget bedömer
huruvida Grekland kippar tillräckligt efter andan eller om Frankrike
har en spik i sin statliga kassakista? Vad kan få mig att tro att en
värdering från kreditvärderingsinstitut är inget annat än en
åsikt? Enligt Inside job bygger strukturen på inavel och
ryggdunkningar. I andra sammanhang skulle man kanske tala om
korruption. Eller att kejsaren går naken. ”Det sitter en cowboy i
Vita huset” löd refrängen i mitt och polarnas band, när vi en
gång i tiden skojade om den då aktuelle presidentens forna
filmskådespelarkarriär. Men är det bättre i Obamas kulisser?!
Summers, Bernanke och några av arkitekterna bakom krisen äras i
stället för att ställas till svars – och åtalas.
I DN-artikel (ej nätpublicerad) i dag summerar en fransk
småföretagare kreditbetyget så här: "Vad är det där
egentligen för firmor och typer som med några pennstreck kan
påverka livet för 60 miljoner fransmän! Samma typer som var helt
blinda inför subprime- och bankkrisen."
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, ord i all ära (jag menar, dina och mina väger förståst TUNGT!) men de kan också dölja, flytta fokus och förvränga. Det är mycket psykologi och masshysteri numera i ekonomin. Jag tänker ibland att den stora depressionen på 30-talet kanske skapade en rädsla som vi alla har ärvt, att pengar faktiskt inte är att lita på. Det var ett paradigmskifte. Inte ens de pengar man hade under kudden var säkert värda något. Och nu gungar hela finansmarknaden, svenskar investerar i fonder som aldrig för och så får vi veta (veta?) att vi är beroende av ett störra system som kan stjälpa hela strukturen. Lång harang det här. Men det känns som att vi som privatpersoner är beroende av större och större ekonomiska system och därmed är vi mindre och mindre självständiga. Och så styrs kanske, som du påpekar, allt av ordvrängare som vränger dit de vill. Typ
Jo, arvet efter 30-talet är tungt. Sedan har vi början av 90-talet och härom året som bubblare.
Jag förstår inte hur ekonomin fungerar men ibland undrar jag om inte marknaden, den stora som lilla vi ingår i och är medspelare i och så hart beroende av, är av totalitär karaktär. Och kanske är det att föredra framför kristallkulor, känsloseismografer eller blöta pekfinger i luften.
Skicka en kommentar