torsdag 26 januari 2012

Det är jag


Theo Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter den grekiska ådran inom mig.

Resan till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far och vi var främlingar för varandra.

Det är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.

Ska du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.

Börja med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se klippet nedan från Resan till Kythera.


4 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Du gör en riktigt nyfiken! Och grekiskan är så vacker! Nu ska jag ta tåget till ditt område och träffa min släkt som finns i delar i Stockholm!

Mikael K sa...

Eller hur?
Och Stockholm visar sig från sin bästa snöblaskiga sida.
Ha kul!

Jah Hollis sa...

Jag har sett ett antal av hans filmer och förundrats. Någon gång blev det lite för stillastående för min smak.
Men i afton såg jag Tinker, tailor, soldier, spy. Som jag gillade. Scenen från julfesten där de stämmer in i den ryska nationalsången måste vara en blivande klassiker.

Mikael K sa...

Låter ju bra. Blir det för mycket, finns mer att ta av.

Kul att den höll. Jag är fortfarande på väg till den filmen.