På lunchen sa en kollega följande:
”Jag såg dig på Broder Tuck.”
Jag såg ut som ett frågetecken.
”Det var i höstas. Du såg inte
mig”, förklarade hon.
”Var ligger det?”, frågade jag.
”På Götgatan”, svarade hon rappt
innan hon tog ett kort andetag och fortsatte: ”Jaså, blev det så
mycket.”
Jag försökte föreställa mig en munk
med krans och kåpa. Bilden av gamängen från Disneys tecknade Robin
Hood flashade förbi. Men haket! Nej, det var ett blankt vitt papper.
Varken stolar eller bardisk, öl eller sprit.
”Där skedde ett mord”, sa
kollegan. ”Därför kommer jag ihåg det.”
Jo, jag mindes ju de svarta bokstäverna
i tidningen. Och sedan kom den kalla vinden över ryggraden: Blev det
så mycket? Ögonblicket därpå var den svala brisen tillbaka: Har
jag ens varit där?
Att en berättelse har minst två sidor
aktualiserar den nigerianska författaren Chimamanda Adichie i sin
essäistiska journalistik. I helgen publicerade DN hennes artikel om
hur det amerikanska rättssystemet valde att tvivla på städerskan
Nafissato Diallos våldtäktsanklagelser gentemot Dominique
Strauss-Kahn. I Adichies resonemang träder båda personernas
berättelser fram, men Diallo ifrågasätts för sin börd, sitt yrke
och sitt motiv, och som Adichie sammanfattar: ”The American system
does not require that he provide his side of the story, only that he
convincingly poke holes in hers.”
Läs Adichies artikel här (på
engelska, DN har inte lagt ut den svenska översättningen). Själv
ska jag ta mig an någon av hennes romaner. Och kanske gå på Broder
Tuck.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar