Familjen snett mitt emot

Jag antar att du följer med vad som händer i Syrien.

Själv förfasades jag i dag över Al-jazeeras fruktansvärda och hemska bilder från Homs. När tricken stannade vid Centralen bröts nätkontakten i telefonen. I stället riktade jag blicken mot den korpulente mannen som slog sig ner snett mitt emot mig. Han skulle kunna vara syrier, tänkte jag, samtidigt som han langade upp sin väska på sätet till höger om sig. Resan förlöpte med diverse rop och skrik från några medpassagerare som var aningen påstrukna. ”Jag ska komma in i dig”, sa en mansröst plötsligt. I nästa stund rättades han av sin kompis som sa: ”No, I'm gonna go into the tube.” När tåget stannade gick han och de två vännerna av. Lugnet infann sig. Oförhappandes.

I slutet av min färd såg jag att en tvärhand hög pojke gick genom gången. Plötsligt sträckte syriern snett mitt emot mig ut hela armen och fångade in barnet, som för ett ögonblick spärrade upp ögonen och såg skraj ut. Då sprack mannen upp och log mot pojken och uppenbarligen kände de varandra, för snart sken de ikapp. Innan dörrarna hunnit stängas dök dottern, mamman och mormodern upp. De tittade på mannen, som nu inte längre var syrier utan istället pappa. Dottern satte sig i knäet på honom, och kanske var det av artighets skull gentemot mig som pappan på svenska frågade sin son: ”Blev du överraskad?” Pojken svarade nej, och efter att ha nickat mot mig övergick pappan till att prata arabiska. Samtidigt skrattade han och frugan men mest skrattade mormodern åt att hela, eller i varje fall nästan hela, familjen som av en slump var på samma tåg och i samma vagn. Även jag bubblade.

Som du kanske noterat avled den polska poeten Wisława Szymborska i veckan. Hennes dikter är så enkla, och fantastiska (icke att förglömma), att du kan inta dem till frukosten och sedan sova middag på dem innan du läser en av dem till godnattsaga. Nästa dag är samma dikter redo för nya mål. Dikten nedan tog jag mig igenom före middagen. Det kurrade i magen.

Familjealbum

Ingen i familjen har dött av kärlek.

Det som har skett har skett, men ingenting mytiskt.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?

Somliga har levt till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar

på ett brev som vätts med tårar!

Till slut dök alltid grannarna upp

med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet

när älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger

hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i Boschhelvetets anda!

Och aldrig med pistolen ut i trädgården!

(De dog med en kula i skallen, men av annat skäl,

på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,

med ringar under ögonen som efter en bal,

hon flöt visserligen bort i en blodstörtning

men inte för din skull, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dagerrotypen –

men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade, dagarna flög sin kos,

medan de tröstade sig – och gick bort i influensa.

(översättning av Anders Bodegård)