Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.