Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Kurs

Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.

I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.

Sömn

Den drömmen vill jag komma tillbaka till.

Skall

Jag fortsätter min botanisering i bildarkivet.

Tänk om jag var en hund.

Fan vad jag skulle skälla.

Saker att sakna

Ibland saknas något. En ingrediens till maten, ett ord på läppen, taktkänsla i trafiken, rockbandet eller något annat socialt sammanhang. Typ. Oftast löser det sig ändå och världen går inte under. Men domedagen var allt bra nära när M, mitt fadderbarn, la upp träklossarna med de färgrant målade siffrorna och till sin fasa upptäckte att kloss nummer nio var borta.

Jag är dock inte den som tappar fattningen så lätt utan jag skred i sakta mak och med skarp överblick igenom rummet och hittade den borttappade kuben.

Jag är bra på nio, sa jag varpå M menade att nian kanske var en sexa istället.

Jag är bra sex också, sa jag och fnittrade freudianskt ackompanjerad av en duo vuxna stämmor.

Vad som försiggår inuti deckarförfattaren Anna Janssons skalle har jag såklart ingen koll på. Men hennes debattinlägg om att det saknas vaccinationssköterskor är märkligt. Tycker hon att alla glada ska jobba frivilligt? Tänker hon sig att arbetslösa, speciellt kategorin sköterskor, blir lyckliga över att göra en gratisinsats? Vem kvalitetssäkrar vaccinationerna? Kan vem som helst hugga in och sikta? För väldigt länge sedan tyckte jag att jag var duktig på dart. Är det här ett tillfälle att börja träna?

M och jag tog i en lekpark trätåget till Regnbågens slut. Det gränsar till Barbielandet. Jag trodde M sa att regnbågsslutets närmsta granne var Det bästa som finns, men icke. Först tyckte jag att det var aningen tråkigt, för jag vill ta del av Det bästa. Det finns. Men det är klart, vissa saker får man helt enkelt sakna. Eller längta till.

Ett och annat mord

Härom natten utförde jag ett mord. Jag fick betalt för det. Jag är inte helt säker på hur jag utförde dådet, om det var med en knuff, kniv eller påk. Och som om inte det var nog tillfrågades jag om att bringa ytterligare en person om livet. Inför det mordet hade jag redan vapnet, en pistol med magasin för sex skott. Kanske berodde det på att grabben, min fru och jag såg västernfilmen 3:10 till Yuma kvällen innan.

Drömmar och kultur har många saker gemensamt. En av dem är att de arbetar med symboler. Det undrar jag om Göran Hägglund förstår. Hans önskan att isolera kulturella uttryck och strypa diskussioner tyder på inskränkthet, vilket DN:s ledarredaktör Hanne Kjöller även noterat.

Att mörda är förvisso otäckt men att drömma om det gjorde mig gott, och jag mådde än bättre när jag i vaket tillstånd gick igenom min nattliga verklighet och fick svar på frågor jag i mitt vakna tillstånd inte riktigt kunnat formulera. För mig fungerade 3:10 till Yuma som tändvätska. Jag kan rekommendera den. Men Göran Hägglund ska nog ha en direktare, våldsammare typ av katalysator. Varför inte Public enemies? Den har premiär snart. Att skjuta hej vilt och skarpt kommer att bli en naturlig följd av den visningen och de drömmar den alstrar – i fantasin och i verkligheten.