I underjorden

Jag cyklar varje morgon. De sista metrarna rullar jag nerför en backe mot ett garage. Där under jord möter jag ibland någon som nickar förstrött någon gång, sömngångaraktigt allt oftare.

Men i går hände något annorlunda. Jag trampade, rullade neråt, kom fram som vanligt. Vid den bastanta ståldörren stod en man och väntade på mig. Det gjorde han såklart inte men jag fick den känslan. Han log brett.

Jaså, du lever fortfarande, utropade han och höll upp dörren.

Jag kunde inte placera honom. Hade vi träffats förut?

Och cyklar gör du, fortsatte mannen.

Även du har hälsan, svarade jag artigt samtidigt som ståldörren slog igen, inte med en smäll som alltid annars utan ljudlöst som en inandning.

Nu blev jag starkt förvissad om att vi aldrig mötts.

Mannen skrattade innan han sa: Jag lever på lånad tid.

Sedan skrattade han än mer.

Gör inte vi alla det, försökte jag säga men mannen hade redan öppnat en annan dörr, slunkit iväg och lämnat mig i bergrummet.

Jag tog av mig min cykelhjälm, låste cykeln och gick ut genom samma dörr som mannen försvunnit. Jag ville säga någonting till honom men visste inte vad. Jag spanade efter honom och insåg samtidigt det meningslösa i att söka efter hans gestalt. Inte ens förströdda eller sömngångare var där. Jag tog några steg över cementen gick in genom ytterligare en dörr sedan en till. Jag avverkade en trapp och så ytterligare två dörrar. Jag tyckte att jag svävade in i kontorslandskapet men antagligen gled jag. Jag anlände till den plats jag brukar sitta vid och knäppte igång en dator.

Under hela dagen tänkte jag att de handlingar jag utför är de första av återstoden. Paradoxalt nog blev orden och bilderna som jag använder mig av i mitt arbete knappast viktigare för det. Timmarna förflöt som i ett nafs. När jag tog mig upp ur underjorden kände jag inte igen omgivningens färger och lukter. Det var en härlig känsla som håller i sig än.