S:t Eriksplan den 7 juni

Jag har haft svårt att hitta hit. Därför frågade jag min vän MG om jag fick publicera hans mail till mig i dag. Det fick jag och därmed har bloggen fått sin första gästskribent. Kul. Och sorgligt. Ja, du förstår säkert.

...

Går förbi tunnelbanenergången vid S:t Eriksplan. Två unga tonårstjejer har lagt ner två ömkliga buketter samt tänt två värmeljus, som vilset fladdrar i sommarvinden. Mot bättre vetande går jag fram och undrar vad som har hänt.
”En 13-årig flicka har begått självmord.”
”Vad tråkigt”, säger jag och känner mig som en idiot (ibland, ganska ofta, sviker orden mig). ”Var ni vänner med flickan?” (Höll på att säga tösen, men lyckas i sista stund byta till flickan.)
”Ja.”
”Så fruktansvärt tråkigt”, säger jag och känner mig som en än större idiot.
”Ja …”
Den lite större av flickorna berättar att det hade funnits många fler blommor på platsen tidigare i veckan och visar hur stor yta buketterna hade täckt, någon kvadratmeter, men att de hade tagits bort.
Inser att jag inte har någonting där att göra och ber om ursäkt för att jag störde.
”Det gjorde ingenting”, säger den lite större flickan.
”Tack. Hej då”, säger jag.
”Hej.”
Lämnar flickornas privata minnesstund och känner mig genomusel. Tacksam dock för att jag inte frågade mer om självmordet eller ställde någon annan opassande fråga. Trots allt, jag ville inte veta. Verkligen inte.
Inte lätt att vara ung i dag inte. Avdelningen absolut ingenting.
Nu ska jag gå till Systemet och köpa EM-pilsner. Vi hörs!
/MG
PS Och hur slutar EM då? Min gissning är att Polen vinner sin grupp, men får stryk av Tyskland i kvarten. Semifinalisterna är som följer: Tyskland–England och Holland–Frankrike. Spanien får något överraskande stryk av England i kvarten. Tyskland vinner finalen mot Holland, efter att bara ha fått oavgjort i gruppspelet. Åtminstone enligt mitt tips. Fast jag är lite osäker på det där med att England slår Spanien …

Det går som det går

Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.

Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.



Själv kopplar jag ner för ledighet.

Trevligt månadsskifte!

Ekorrande, avgörande

En fördel med att växa upp är att man kan lägga saker bakom sig. Det är dock lättare sagt än gjort. Själv har jag samlat specifikationer och räkningar, anmälningar och uteslutningar, information om ditten och datten på hög mest för att kunna ha referenser till ytterligare ekorrande. I helgen fick jag nog och gjorde aska av flera årshögar.


Det kändes bra.

Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.

Gladfotboll, memoarer, bagage

Vunna tekningar, schlagerpoäng och så denna härliga gladfotboll. Hur kommer det sig att de ryska kosackerna sprang och holländarna flög och for? Putinpengar? Oljebaroner? Den importerade tulpanen Hiddink? Jag bara frågar, eftersom jag fortfarande har matchen mot Spanien på näthinnan.

Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.

Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!

Tillägg: Här är en del av filmen

Vodka, sex i stan & fotbojor

Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.

För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.

Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.

Glad midsommar.

Aldrig för sent

Av turkarnas osannolika vändning mot tjeckerna igår kan vi lära oss en sak. Det är aldrig för sent.

Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.

Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.

Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.

Sparka spring

Härom dagen hejade jag på Turkiet när de sparkade och sprang mot Schweiz. Grabben var lite förvånad över det, eftersom han ”avskyr” - så mycket han som grabb nu kan avsky något - det turkiska, av den enkla anledningen att grabbens pappa är från Kurdistan och militärerna som tar order från Ankara gör titt som tätt räder i området där grabbens pappa växte upp.

Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.






Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.

Kroater och kommentatorer

Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.

Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.

Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.

I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.

Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.

Skolgårdssång

Ibland faller det sig att jag hör historier från skolans värld.

Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.

Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.

Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.

Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.

Oj, fick jag till svars.

Obrigado.

Fotbollsgrymt

Näe, knappast en straffspark. Öppningsmatchen var som vanligt: båda lagen var skraja att torska. Tv-sändningen producerades av hurtbullarna på TV4 och även om jag gillar Jens Fjellströms kommentarer – visst kan man tro att han refererar en modevisning istället för sparka spring! – är det väldigt mycket ovasst, oklipskt och ogenomtänkt som sipprar genom mikrofonerna. Nu säger jag inte att SVT är så mycket bättre, men oj vad jag blir nostalgisk när jag tänker på att Gerry Francis och Ray Clemence en gång grymtade i Eurosports muffar.

Kul att det svänger om Portugal och Turkiet. Nu börjar andra.