Ett och annat mord

Härom natten utförde jag ett mord. Jag fick betalt för det. Jag är inte helt säker på hur jag utförde dådet, om det var med en knuff, kniv eller påk. Och som om inte det var nog tillfrågades jag om att bringa ytterligare en person om livet. Inför det mordet hade jag redan vapnet, en pistol med magasin för sex skott. Kanske berodde det på att grabben, min fru och jag såg västernfilmen 3:10 till Yuma kvällen innan.

Drömmar och kultur har många saker gemensamt. En av dem är att de arbetar med symboler. Det undrar jag om Göran Hägglund förstår. Hans önskan att isolera kulturella uttryck och strypa diskussioner tyder på inskränkthet, vilket DN:s ledarredaktör Hanne Kjöller även noterat.

Att mörda är förvisso otäckt men att drömma om det gjorde mig gott, och jag mådde än bättre när jag i vaket tillstånd gick igenom min nattliga verklighet och fick svar på frågor jag i mitt vakna tillstånd inte riktigt kunnat formulera. För mig fungerade 3:10 till Yuma som tändvätska. Jag kan rekommendera den. Men Göran Hägglund ska nog ha en direktare, våldsammare typ av katalysator. Varför inte Public enemies? Den har premiär snart. Att skjuta hej vilt och skarpt kommer att bli en naturlig följd av den visningen och de drömmar den alstrar – i fantasin och i verkligheten.

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

Spel & regler

Vissa böcker, målningar och musikstycken faller på plats. Några ter sig märkliga, medan andra bara passerar bara revy och går in och ut genom både öga och örat. Komedin Spelets regler av Jean Renoir (son till Pierre-Auguste) hade jag läst och hört om så mycket, men när jag väl såg filmen, besvarade jag den med en ungdomlig axelryckning. Det är en berättelse om det djupt humanistiska som är gemensamt för oss tragikomiska varelser på den här planeten. Vill jag minnas.

Häromdagen citerade grabben en av sina medspelare på nätet: You fucking cocksucker, how the fuck are you shooting, you cocksucker!

Skjuter du ett skott fel, kan du få höra det, sa grabben. Du känner inte personen som snackar. Men du kan inte ta åt dig kommentarerna. Internet kan inte jämföras med verkligheten, avslutade han.

Hmm, tänkte jag och tyckte att grabben hade en poäng. Samtidigt kände jag mig vilsen bland koder och frånvaron av regler vad gäller hyfs och uppförande. Ska man mörda ska man väl göra det på ett snällt sätt. Men, men, jag kanske ska se till att se Spelets regler. Jag behöver det onekligen. Å andra sidan sett är det en film och jag håller till i verkligheten. Men vänta! Om nödvändigheten av kultur skrev Niklas Rådström om idag när han kommenterade Kulturutredningen.