Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

Midsommar, marguerita, mossad

Marguerite Duras genomförde en rad märkliga projekt i form av romaner och pjäser. Hon filmade också och egensinnigast av allt som hennes späda uppenbarelse åstadkom tycker jag är hennes två filmer India son och Son nom de Venise dans Calcutta désert. Båda långfilmerna har nämligen samma ljudband.

Jag vill tro att franska Marguerites ande svävade omkring – i likhet med en massa andra levande och döda – när vi snackade och firade midsommar.

Två gånger riktade jag telefonen, tryckte på knappen och sim sa la bim rörde sig bilderna.

Den första filmen heter Mossad.



Den andra har ännu ingen titel och kanske lika bra är det. Eller kanske den skulle kunna heta marguerita? Lagom läskande en skön midsommarafton.