När
det regnade så ihärdigt, när det nu var, och jag satt i en vagn
under jorden och färdades från en punkt till en annan, var jag och
säkert många av mina medpassagerare märkbart loja och skenbart
yrvakna. I min hand hade jag Philippe Claudels roman Brodecks rapport i Lars Erik Sundbergs översättning. Jag läste följande
rader:
/…/
”Jag
går inte längre, Brodeck.”
Jag
svarade honom att han blivit galen, att vakterna skulle komma, att de
skulle kasta sig över honom och döda honom.
”Jag
går inte längre. Jag kommer inte att kunna leva med det där du vet
…”, upprepade han.
Jag
försökte ta honom i hampan, dra honom framåt. Utan resultat. Jag
drog hårdare. Jag fick en bit av hans skjorta i handen. På avstånd
fick vakterna syn på något. De slutade prata och tittade i vår
riktning.
”Kom,
skynda dig på!” bönföll jag.
/…/
Själv
tittade jag upp och min blick landade på en man och pojken på andra
sidan gångens säten. Instinktivt tyckte jag att de hörde ihop,
trots att de såg ut att vara ljusår ifrån varandra. Barnet var
prydligt och färgglatt klätt, bar ryggsäck, hade bena i håret,
friserad nacke och något slags konsol med spel i handen. Den vuxne
gestalten däremot spretade åt olika håll och hans jeanskläder
verkade ha kastats på honom. Hans stora kalufs hade jättelika
tovor. Pappa och son, morbror och systerbarn, farbror och grannbarn,
morgonfrämlingar. Mannen klappade pojken på axeln att de skulle
kliva av. Det var också min station. Jag följde efter dem.
På
perrongen fångade mannens vänstra näve pojkens högra hand. I
andra kardan drog mannen en dramaten, en sådan där väska på hjul
som lätt går att fylla med allt möjligt. Duon höll ett jämnt
tempo tills de närmade sig en papperskorg. Då saktade mannen
farten, spanade ner bland avfallet och höjde högerarmen en aning.
Proceduren upprepades vid nästa korg och vid nästa. Men mannen
plockade inte upp någonting ur korgarna, och jag kunde inte veta vad
han letade efter annat än att en dramaten rymmer mycket och många
olika saker. Den här väskan var grå med vita kvadrater.
De
båda avverkade en kulvert och några trappor. Av deras riktning
förstod jag att vi skulle åt samma håll.
På
det skumpande tåget ställde mannen ifrån sig väskan och satte
sig. Pojken hade plats på andra sidan gången. Den lille var inne i
sitt stjärnornas krig och var nog på väg att döda bossen, för
ögonblicket därpå visade han displayen för den gamle som tittade
och nickade. Tåget stannade och de flyttade till en plats där de
kunde sitta bredvid varandra. Pojken lutade sig bakåt mot mannen och
sträckte ut sig, lät konsolen sjunka, blundade och förlängde
nattsömnen. Mannen kastade en blick på väskan i mitten av vagnen
och kramade sedan om pojken.
Fem
eller kanske sex stationer senare klev de av. Pojken till vänster,
mannen i mitten, dramaten till höger. Regnet öste fortfarande ner.
Vi
läser, ser, lyssnar några rader, scener, refränger om vem som
helst var som helst när som helst, och tittar vi upp, eller ut,
kanske in, är sambandet förvisso slumpartat men frågorna som väcks
kan vara värda att fundera över.
Jag upptäckte nu att Philippe Claudel även regisserar film och bland annat står bakom det fina dramat Jag har älskat dig så länge