Ventilation

Jag åkte bil. Sedan flyg. Jag kom till Kalmar. Jag är på kursen jag har min avtalsenliga rätt att gå på, och jag gnuggar de små grå. Våren är mest här och jag hostar in den i en strid ström i takt med att jag kiknar. Trots att jag rullat på två hjul är det inte så kul. Men det kunde varit värre.

Jag mår alltså inte alls så bra och igår morse höll jag på att inte komma upp för att rummets väckarklocka ballat ur. Till på köpet sjunger min mobiltelefon stumt för ljudet har lagt av. Och mitt i natten trodde jag att någon spelade experimentellt vibrato i korridoren. Det visade sig att min ytterdörr var spelman, och ventilationen i byggnaden intstrumenet.

Igår kväll la dasset av men det lyckades jag fixa. Jag kom upp i morse och känner mig här och nu. Dag för dag.

Långt borta här

Jag bytte handdukar precis. För grabben också såklart.

Han söker sina rötter men han verkar varken behöva vattna eller gräva. Däremot växer han helt otroligt. Förutom sms-kontakt så snackades vi vid i veckan och vi berörde gamla och jämnåriga, käk och elektricitet, humor och humör. Och så te, såklart. Han hade bränt tungan ett otal gånger, men nu lärt sig att hälla ut vätska på fatet och därifrån sörpla. Mmmm.

När det händer stora saker långt borta i stan blir det lilla häromkring ibland ansenligt. Som den här filuren. Det skulle kunna vara en marsmänniska eller en maskot, men sådana går inte äta.


Han kallas herr kålrabbi eller är det månde frun själv?

Plusgrader

Har haft lite svårt med ljuset, som sköljer över oss och samtidigt reflekteras i den efterhängsna snön.

Igår kväll tog jag vägarna förbi biografen och slog mig ner i mörkret tillsammans med ”Det regnar alltid i Provence”. Omgående fick jag dåndimpen av de lustiga karaktärerna som framstod så pass självömkande att de retade mina smaklökar samtidigt som de var så ömt tecknade att honungen från deras drag fick mig att gapa och säkert slicka mig om munnen. Det är en förträfflig film om mellanålders människor som är på väg eller kanske inte kommit någon vart. Uppbrott måste de hur som helst göra. Omgående, om en timme, aldrig.

Agnès Jaouis fina berättelse är sådan att den passar till kaffet med bakelsen eller varför inte till den varma rätten till middagen? Även till frukosten skulle gå bra. Däremot inte till salladen. Det blir för krispigt och då kan det bli svårt att uppfatta nyanserna i filmen. De små gesterna, mimiken, tonfallen bidrar till en behållning, som jag nog bär med mig ett tag. För övrigt tyckte jag väldigt mycket om både ”I andras ögon” och speciellt ”Se mig”, som gick på bio för några år sedan.

Jag tycker att det kan regna lite var och när som helst och ganska mycket, inte bara i Provence, och det kan vara påfrestande även om det som alltid gäller att hålla koll på kombinationen väder och kläder. Inte minst inombords är det viktigt att inte huttra, och att klä känslorna i kostymer och klänningar är en vinstlott för det inre välbefinnandet och dess behov av psykiska plusgrader.

Sa jag att våren gärna får slå sig till ro?

Fjutt och tugg

Livet går att ta med en klackspark fast man skjuter tåfjuttar.

Det är väl ganska självklart men ibland är det nödvändigt att klargöra det uppenbara.

Igår var jag på en folkmordskonferens och det var fullt så tungt som det låter men det fanns även plats för ironier av olika slag. Jag lyssnade på tre föredrag. Det var ett för mycket. Under det sista anförandet lät engelskan som tuggummi och fastän jag försökte lyssna i takt på tugget blev mitt medvetande en deg som bara jäste och jäste. Men, men, även de passningarna gick i mål.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Nyår

I veckan började det persiska nyåret. Eldstäderna tändes här och var som i bästa valborgmässoaftonstil. Det värmde.

Idag firar grabben det nya kurdiska året. Han är fem och en halv timmes flygresa bort, och min fru och jag hänger med läpparna då och då.

I morgon är jag inte äldre än att det fortfarande är Teenage Kicks som gäller. Bubblet ligger faktiskt i kylen och korken har väntat bra länge på att flyga iväg. Dessutom kommer Stenstorp med ett toner från då på USB, och Allas har med sig tjut. Det kräver sin bukett.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

I takt med snön

I stort sett hela lördagen tillbringade jag i en boulehall. Det var Svenska cupen-slutspel och vi i klubben gjorde bra ifrån oss och hamnade på delad femteplats. Kontrasten mellan inomhushallen för kulspel och boendet på lantgård var anslående. Utsikten på söndagsförmiddagen fick mig att smälta i takt med snön.

På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.


På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!

Frustanden & flyt

Fick möjlighet att se thrillern Michael Clayton, som berättas med driv, tre hästar, snälla och elaka skurkar samt en och annan naiv oskyldig. Utan de lågmälda frustandena av trion fyrbenta vore det här slätstruken underhållning. Nu blir det som ett återseende med någonting som kunde agerats av Robert Redford eller Steve McQueen. Här spelar George Clooney the good bad guy som har barn men inte någon moral. Av någon besynnerlig anledning börjar han fundera över vad som är rätt och fel i tillvaron. Och inte nog med det: han gör ett val. Men varför så sker är som sagt dolt i de hollywoodska fabrikens pulvermosmanus och bland ridåernas flyttbara ihåliga rekvisita.

Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.

Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.

Glad i Marx

I Malmö tycker vissa människor att det är stenkul att protestera. I Groznyj anser andra att mord är ett religiöst dekret. I Norrköping hoar en Caroline när hon på ett otroligt skönt och snällt sätt väcker Janis Joplin och Edith Piaf till liv.

Vi har alla våra bakgrunder och på något sätt går det ena i arv till den andra. Det må röra sig inom familjen, släkten, laget, på puben, stadion.

Igår blev jag glad när grabben ställde följande fråga till mig:
Har du något av bröderna Marx?

Jag hittade En dag på kapplöpningarna. Efteråt citerade grabben scener ur filmen.

Men inte nog med det. Till middagen blev fänkålen vid sidan av (tillsammans med avokado, citron, citronskal och olivolja) den där smutsiga detaljen som överraskade vår allas gäst och höjde ribban. Stefan Holm lär förresten ha kontaktat Linus Thörnblad. Vackert, snart är det dags för höga höjder!

Sagor i verkligheten

När frågan om förlovning kommer upp börjar jag tänka praktiskt. Först och främst på det sexuella och vilka restriktioner kungligheter har och vad som får göras, vad som passar sig. Sedan tänker jag på det biologiska och den ålder vi lever i och huruvida det gjorts tester om än det ena än det andra för att säkra en arvinge. Tidens teknikaliteter har visats sådant kungligt intresse att rynkorna försvinner innan vi hinner säga snitt eller kanske snipp, snapp, snut…

En annan saga, som det tog lite tid för mig att se är den första Arn-filmen. Den var mysigare och mer familjevänlig än vad jag trodde, men jag saknade dammet i de vardagliga scenerna. Och skiten! För det är ju medeltiden det ska föreställa. Polerade ansikten så långt ögat når, förutom när dödsryckningarna sätter in. Mer puder åt SF.

Ingen saga utan krass verklighet är dokumentärfilmarens vardag, i varje fall de verkligheter som Kino valde att berätta om i kväll. Lyssna på det, det väcker både tanke och eftertanke. Att berätta sin historia är fortfarande ett moraliskt ställningstagande. Ta ställning men räkna inte med att varken kungariket eller drottningboet blir ditt. Om du nu ens hyste den förhoppningen…

Middagssnack

Wall-E är skitbra.
Just, den har jag glömt bort.
Det är den bästa animerade film jag sett.
Har du den?
Nej. Eller…Vill du att jag ska ha den?
... Nej.
Då har jag inte den.

Grabben och jag käkar. Frun i huset är ute. På bio.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Ulla Olin

I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.

Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.

Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit

och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva

Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död

På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.

Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay

De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme

Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …

Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.

And so it will be, vill jag tillägga.