Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

Lördag

“Sverige borde vara berömt för sitt fantastiska godis”, sa den knappt tvärhand höga grabben vid lösgodiset. Hans kompis hummade och fyllde sin påse.

En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”

Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.

Flera håll

Försökte i går vara på två platser samtidigt. Upprepade proceduren i dag. Tar sats för att morgondagen inte ska innehålla samma kluvna känslor.

Grabben gillar häng men kanske inte på det här sättet.



Imorgon har en ny vampyrvarulvsfilmpremiär (och här en bra text om censurgränsen). Sedan är det helg.

Skottlandssugen

Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...



... och sedan stanna till och ta något stärkande.

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

Versaler

Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.

Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.

Trevlig helg.

Inbillning

Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.

I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.

Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.

Hösten 2009

Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!

Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.

Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.