Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!
Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.
Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Ha, snyggt det där med Orfeus. I tunnelbanan. Kunne bli en rätt filmtitel, inte sant? Det var himla synd om Orfeus, inte sant? För att inte tala om Eurydike. Idag har jag lyssnat på Glucks opera om dessa två. Den är riktigt jäkla underbar.
Det gjordes en mycket fin grafisk kortfilm om Orfeus i tunnelbanan; du skulle gilla den. Mitten av 80-talet ungefär. Lena T Hansson (väl?) var berättare.
Gluck låter skönt i strupen. Ska spotifya stycket snarast.
Tog mig an första akten. Vad härligt det var att samtidigt tangentknattra. Imorgon andra. I underjorden.
Förutom den skivinspelning har, har jag hört den på The Met - på biograf Kino i Lund: http://jahaja.blogsome.com/2009/01/25/gluck-pa-kino/
Skicka en kommentar