Liv, död, framtid

Att motverka rasism är en fråga på liv och död. Att kämpa mot konformism kan i sammanhanget tyckes som en smal sak. I filmen blir det en fråga som kan åstadkomma letalt själsliga åkommor. Jag såg de svenska filmerna Apan och Man tänker sitt som båda tar upp vad som händer om normen tas för given – från olika håll dessutom. Det är två spännande resor som gestaltar ett slags medelklass och dess oförmåga men innerliga önskan att förstå sitt omedvetna. Den förra av tripperna är också deprimerande.

Även i verkligheten ruckas det på normerna. Europadomstolen har bestämt att flyktingar inte ska skickas till Irak och framför allt till det konfliktdrabbade Bagdad. För att beslutet ska följas måste Migrationsverkets personal upplysa och hjälpa de asylsökande internerna. Problemet är att ingen myndighetsrepresentant talar ur skägget. Och mumlar den skattefinansierade personalen så skyller de ifrån sig och hoppas att journalisterna inte är pålästa. Studio Ett visar på motsatsen. Lyssna. Hör i reportaget även om en libysk flyktings död och libyers liv. Den senare ville i en inspelning som sändes för drygt ett dygn sedan dö, eftersom han ska transporteras till sitt forna hemland, där han riskerar tortyr. I natt 4.50 skedde avvisningen. Vad jag vet.

Grabben har blivit alltmer politiskt engagerad och följer debatterna kring främst rasism och invandring. För någon vecka sedan bad jag honom läsa en tänkvärd och upprörande artikel, "Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge” (finns inte på nätet) från Maceij Zarembas vassa penna. Jo, grabben tyckte att texten att var bra. Och så sa han:

Det finns inga raser. Det heter folkgrupper. Det har journalisten missat.

Framtiden är i morgon. Det är några timmar dit. Och år, förhoppningsvis århundraden.