Relativitet, identitet och piano

Det hände för ganska länge sedan, men vad som var då och är nu blir ibland relativt. Som att en operation ibland följs av en annan, och min fru gjorde sig redo för skalpellen. Grabben och jag var inte det minsta beredda, trots vetskapen om dag, plats sedan månader tillbaka. Således darrade vi på manschetterna. Det blir ju lätt så vid sidan av, man är nära men ända inte där.

Nu har trycket över bröstet, alltså mitt, släppt och andningen går lite lättare. Det var såklart aldrig synd om mig. Men lite knepigt kändes det när fantasierna rullade om komplikationer som korvade sig fram likt skruvade makaroner. Grabben och jag tillbringade den ensamma kvällen med bröderna Marx upptåg i En dag i varuhuset. Chicos pianospel förtrollade och blev hypnotiskt fyrhändigt när Harpo satt bredvid. När den stumme brodern spelade harpa och hans båda spegelbilder körde sina race smalt vi ner i soffan som vattnet i bäcken, som porlar så där friskt att du bara flyter med. Vem som är hjälte är inget att diskutera. Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är nu.

Att veta vem man är brukar vara lättare än att förutspå hur det ska bli. Ibland går de båda storheterna samman och vecklar ut en fasansfull framtid. Libyern som skulle utvisats i går natt har fått tillfällig respit. Anledningen, att Migrationsverket slarvat bort mannens identitetshandlingar, framstår som komisk. Vore jag matematiker skulle jag säga att av två fel (utvisningsbeslutet + borttappade id-kort) blir resultatet gott, eftersom två minus som bekant blir plus. Vore jag Marxist skulle jag förutom att spela piano även säga att den myndighetslogiken ska vi utveckla. Det mår alla parter bar av.