Familjen snett mitt emot

Jag antar att du följer med vad som händer i Syrien.

Själv förfasades jag i dag över Al-jazeeras fruktansvärda och hemska bilder från Homs. När tricken stannade vid Centralen bröts nätkontakten i telefonen. I stället riktade jag blicken mot den korpulente mannen som slog sig ner snett mitt emot mig. Han skulle kunna vara syrier, tänkte jag, samtidigt som han langade upp sin väska på sätet till höger om sig. Resan förlöpte med diverse rop och skrik från några medpassagerare som var aningen påstrukna. ”Jag ska komma in i dig”, sa en mansröst plötsligt. I nästa stund rättades han av sin kompis som sa: ”No, I'm gonna go into the tube.” När tåget stannade gick han och de två vännerna av. Lugnet infann sig. Oförhappandes.

I slutet av min färd såg jag att en tvärhand hög pojke gick genom gången. Plötsligt sträckte syriern snett mitt emot mig ut hela armen och fångade in barnet, som för ett ögonblick spärrade upp ögonen och såg skraj ut. Då sprack mannen upp och log mot pojken och uppenbarligen kände de varandra, för snart sken de ikapp. Innan dörrarna hunnit stängas dök dottern, mamman och mormodern upp. De tittade på mannen, som nu inte längre var syrier utan istället pappa. Dottern satte sig i knäet på honom, och kanske var det av artighets skull gentemot mig som pappan på svenska frågade sin son: ”Blev du överraskad?” Pojken svarade nej, och efter att ha nickat mot mig övergick pappan till att prata arabiska. Samtidigt skrattade han och frugan men mest skrattade mormodern åt att hela, eller i varje fall nästan hela, familjen som av en slump var på samma tåg och i samma vagn. Även jag bubblade.

Som du kanske noterat avled den polska poeten Wisława Szymborska i veckan. Hennes dikter är så enkla, och fantastiska (icke att förglömma), att du kan inta dem till frukosten och sedan sova middag på dem innan du läser en av dem till godnattsaga. Nästa dag är samma dikter redo för nya mål. Dikten nedan tog jag mig igenom före middagen. Det kurrade i magen.

Familjealbum

Ingen i familjen har dött av kärlek.

Det som har skett har skett, men ingenting mytiskt.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?

Somliga har levt till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar

på ett brev som vätts med tårar!

Till slut dök alltid grannarna upp

med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet

när älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger

hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i Boschhelvetets anda!

Och aldrig med pistolen ut i trädgården!

(De dog med en kula i skallen, men av annat skäl,

på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,

med ringar under ögonen som efter en bal,

hon flöt visserligen bort i en blodstörtning

men inte för din skull, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dagerrotypen –

men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade, dagarna flög sin kos,

medan de tröstade sig – och gick bort i influensa.

(översättning av Anders Bodegård)

Tomater, poesi, garnityr

Jag planterade tomater i helgen. Lite sent såklart men jag är ju den jag är. April är poesins månad - i varje fall i USA. På mailen får jag från poets.org en dikt varje dag. Det här året har jag knappt hunnit läsa alls av utbudet och jag svälter. Men så guppade dikten "Sharks in the Rivers" av Ada Limón till mig. Den går så här (kursiveringarna är poetens):

We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—

our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.

All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.

I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.

It is a short walkway—
into another bedroom.

Consider the handle. Consider the key.

I say to a friend, how scared I am of sharks.

How I thought I saw them in the creek
across from my street.

I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.

She sends me an article from a recent National Geographic that says,

Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.

Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.

Through another doorway, I walk to the East River saying,

Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.

I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.

The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.

I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,

I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.

I want them to burn in the water.

Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.

Vägar

Alla vägar bär till Rom och alla sätt att ta sig dit är väl bra, förutom de dåliga då eller egentligen kanske de funkar också på en höft. Baklänges, framlänges, sittandes, liggandes. Jag tänker lite i de banorna när jag läser den här dikten av amerikanskan Pamela Spiro Wagner. Poemet heter ”How to Read a Poem: Beginner's Manual”.

...

First, forget everything you have learned,
that poetry is difficult,
that it cannot be appreciated by the likes of you,
with your high school equivalency diploma,
your steel-tipped boots,
or your white-collar misunderstandings.

Do not assume meanings hidden from you:
the best poems mean what they say and say it.

To read poetry requires only courage
enough to leap from the edge
and trust.

Treat a poem like dirt,
humus rich and heavy from the garden.
Later it will become the fat tomatoes
and golden squash piled high upon your kitchen table.

Poetry demands surrender,
language saying what is true,
doing holy things to the ordinary.

Read just one poem a day.
Someday a book of poems may open in your hands
like a daffodil offering its cup
to the sun.

When you can name five poets
without including Bob Dylan,
when you exceed your quota
and don't even notice,
close this manual.

Congratulations.
You can now read poetry.

...

Det finns en hel del att upptäcka om Pamela Spiro Wagner. Både här och där.

Redo för mörker och hälsningar

”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.

”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”

Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.

Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.

Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.

En intrig i armen

Har flyttat glasnegativ hela helgen och är lite mör i armarna och flytande i skallen och kände lite grann igen mig i följande rader av Jeffrey McDaniel:

"I'm sorry I was late.
I was on my way
when I felt a plot
thickening in my arm."

Läs hela dikten "Compulsively Allergic to the Truth" här.