Studentskit

Grabben tar studenten till sommaren.

Han, hans kompis, min fru och jag surrade över var sin pizza kring skiva, flak och ställen. Plötsligt uppkom möjligheten att min fru och jag skulle kunna gå på studentmiddagen.

Ja, den är även till för föräldrar och sån skit, sa kompisen.

Den repliken satte igång tankeverksamheten hos min fru. Men det var jag som reagerade blixtsnabbt.

Jag är skit!

Och jag är förälder, instämde min fru.

Vem var när

När det regnade så ihärdigt, när det nu var, och jag satt i en vagn under jorden och färdades från en punkt till en annan, var jag och säkert många av mina medpassagerare märkbart loja och skenbart yrvakna. I min hand hade jag Philippe Claudels roman Brodecks rapport i Lars Erik Sundbergs översättning. Jag läste följande rader:

/…/

”Jag går inte längre, Brodeck.”

Jag svarade honom att han blivit galen, att vakterna skulle komma, att de skulle kasta sig över honom och döda honom.

”Jag går inte längre. Jag kommer inte att kunna leva med det där du vet …”, upprepade han.

Jag försökte ta honom i hampan, dra honom framåt. Utan resultat. Jag drog hårdare. Jag fick en bit av hans skjorta i handen. På avstånd fick vakterna syn på något. De slutade prata och tittade i vår riktning.

”Kom, skynda dig på!” bönföll jag.

/…/

Själv tittade jag upp och min blick landade på en man och pojken på andra sidan gångens säten. Instinktivt tyckte jag att de hörde ihop, trots att de såg ut att vara ljusår ifrån varandra. Barnet var prydligt och färgglatt klätt, bar ryggsäck, hade bena i håret, friserad nacke och något slags konsol med spel i handen. Den vuxne gestalten däremot spretade åt olika håll och hans jeanskläder verkade ha kastats på honom. Hans stora kalufs hade jättelika tovor. Pappa och son, morbror och systerbarn, farbror och grannbarn, morgonfrämlingar. Mannen klappade pojken på axeln att de skulle kliva av. Det var också min station. Jag följde efter dem.

På perrongen fångade mannens vänstra näve pojkens högra hand. I andra kardan drog mannen en dramaten, en sådan där väska på hjul som lätt går att fylla med allt möjligt. Duon höll ett jämnt tempo tills de närmade sig en papperskorg. Då saktade mannen farten, spanade ner bland avfallet och höjde högerarmen en aning. Proceduren upprepades vid nästa korg och vid nästa. Men mannen plockade inte upp någonting ur korgarna, och jag kunde inte veta vad han letade efter annat än att en dramaten rymmer mycket och många olika saker. Den här väskan var grå med vita kvadrater.

De båda avverkade en kulvert och några trappor. Av deras riktning förstod jag att vi skulle åt samma håll.

På det skumpande tåget ställde mannen ifrån sig väskan och satte sig. Pojken hade plats på andra sidan gången. Den lille var inne i sitt stjärnornas krig och var nog på väg att döda bossen, för ögonblicket därpå visade han displayen för den gamle som tittade och nickade. Tåget stannade och de flyttade till en plats där de kunde sitta bredvid varandra. Pojken lutade sig bakåt mot mannen och sträckte ut sig, lät konsolen sjunka, blundade och förlängde nattsömnen. Mannen kastade en blick på väskan i mitten av vagnen och kramade sedan om pojken.

Fem eller kanske sex stationer senare klev de av. Pojken till vänster, mannen i mitten, dramaten till höger. Regnet öste fortfarande ner.

Vi läser, ser, lyssnar några rader, scener, refränger om vem som helst var som helst när som helst, och tittar vi upp, eller ut, kanske in, är sambandet förvisso slumpartat men frågorna som väcks kan vara värda att fundera över.

Jag upptäckte nu att Philippe Claudel även regisserar film och bland annat står bakom det fina dramat Jag har älskat dig så länge 

Vilken vacker weekend

Jag såg fjolårets eller kanske årtiondets kärlekshistoria, brittiska Weekend som går på svenska biografer nu. På ett fantastiskt fint sätt visar den hur två människor möts, knullar, trevar och sedan hyser djupare känslor för varandra. Det är svårt att skildra hur livet består av både möjligheter och begränsningar. Den här filmen gör det.

Den gestaltar också hur det är att vara bög och trots att man kommit ut vara instängd av sociala konventioner och inte våga pussa eller ens hålla handen i offentliga rum. Det är en känslig film som lyckas att förmedla rädsla och neuroser utan något våld.

Vore det här en heterostory skulle genomslaget bli stort, större, magnifikare.

Filmens regissör Andrew Haigh citeras i en essä som handlar om varför Hollywood hatar gestaltningar av homosexuell kärlek:

I think there’s an idea that people have in their heads, if they are not gay, they are not going to get something out of a story of gay people. 
 /…/ That’s what I find frustrating. Gay people can see a movie with straight people and that can still resonate with them. It should work the other way around.

Strax efter biopremiären utspelade sig en debatt på våra breddgrader.

Guardian skriver initierat om filmen och recenserar också.

Här är en annan läsvärd essä.

I underjorden

Jag cyklar varje morgon. De sista metrarna rullar jag nerför en backe mot ett garage. Där under jord möter jag ibland någon som nickar förstrött någon gång, sömngångaraktigt allt oftare.

Men i går hände något annorlunda. Jag trampade, rullade neråt, kom fram som vanligt. Vid den bastanta ståldörren stod en man och väntade på mig. Det gjorde han såklart inte men jag fick den känslan. Han log brett.

Jaså, du lever fortfarande, utropade han och höll upp dörren.

Jag kunde inte placera honom. Hade vi träffats förut?

Och cyklar gör du, fortsatte mannen.

Även du har hälsan, svarade jag artigt samtidigt som ståldörren slog igen, inte med en smäll som alltid annars utan ljudlöst som en inandning.

Nu blev jag starkt förvissad om att vi aldrig mötts.

Mannen skrattade innan han sa: Jag lever på lånad tid.

Sedan skrattade han än mer.

Gör inte vi alla det, försökte jag säga men mannen hade redan öppnat en annan dörr, slunkit iväg och lämnat mig i bergrummet.

Jag tog av mig min cykelhjälm, låste cykeln och gick ut genom samma dörr som mannen försvunnit. Jag ville säga någonting till honom men visste inte vad. Jag spanade efter honom och insåg samtidigt det meningslösa i att söka efter hans gestalt. Inte ens förströdda eller sömngångare var där. Jag tog några steg över cementen gick in genom ytterligare en dörr sedan en till. Jag avverkade en trapp och så ytterligare två dörrar. Jag tyckte att jag svävade in i kontorslandskapet men antagligen gled jag. Jag anlände till den plats jag brukar sitta vid och knäppte igång en dator.

Under hela dagen tänkte jag att de handlingar jag utför är de första av återstoden. Paradoxalt nog blev orden och bilderna som jag använder mig av i mitt arbete knappast viktigare för det. Timmarna förflöt som i ett nafs. När jag tog mig upp ur underjorden kände jag inte igen omgivningens färger och lukter. Det var en härlig känsla som håller i sig än.