Konsulten, korruptionen

I gårdagens Uppdrag granskning förbluffades jag över konsulten Karin Törnqvist. Hennes rakryggade hållning var så inspirerande att jag nästan glömde bort att följa turerna kring de korrumperade kommunala bolagen.

Ibland har jag irriterat mig över den klumpiga klippningen och den mästrande berättarrösten. Inte i går. Det som imponerade var hur de lugna, direkta frågorna allteftersom fick människorna med makt att om inte gråta ut så i varje fall byta gestalt och bli skamsna skolbarn som med fingrarna i syltburken ertappats av magistern Janne Josefsson.

I chatten efter granskningsprogrammet står det att Karin Törnqvist blev av med sitt jobb för två veckor sedan. Säkert står kommande kunder i kö.

Gatstuds

Ibland när jag känner mig bedövad måste jag ta mod till mig och inbilla att hela världen ligger framför mina fötter. Senast jag gjorde så så gick det mindre än tio steg innan jag stötte på en bekant. Vi hälsade och det var inte bara jag som var så otroligt glad och studsade gatan fram.

Jävlar, vackert

Huset på landet är falurödfärgat och har vita knutar. Ibland regnar det, oftare skiner solen. Platsen är den vackraste på jorden. Kan jag tycka. Om det blir krig kanske vi inte kan åka dit. Om våra grannar vill ha den vackraste platsen på jorden för sig själva blir det problem.

Gellert Tamas skrev vasst och initierat några dagar före valet om SD:s brist på integrationspolitik. Och vad jag förstår av den här artikeln praktiserade K-G Bergström samma retoriska spörsmål under tv-sändningen i förrgår kväll. Argument biter, liksom frågeställningar. Och siffror. Jävlar vad jag kan tycka om fakta.

Att SD på sina håll i landet inte har kandidater till kommunfullmäktige gillar jag. Det påminner om leken hela havet stormar men med för många stolar – såklart. Med samma logik blir 90% en summa av matematiska uträkningar utan grunder. Jävlar vad jag tycker om siffror.

Som sagt. Vi åker dit. Vi målar de vita knutarna. Vi löser problem. Klart för avgång.

Kroppsligt

Hur utsatt är inte kroppen. Hur skör är den inte. Tiden nöter, vi drabbas av krämpor, vi håller oss i trim. Vi äter gott, vi äter lätt, vi blir lätta som fjädrar. Jag kan ibland tycka att ordspråket ”upp som en sol, ner som en pannkaka” gör förbaskat ont.

I dokumentären Man on Wire följer vi en fransk lindansare och hans vänner under något glatt och koncentrerat år på 1970-talet. Sällskapet ser bland annat till att ledaren i gänget kan gå på lina mellan två av Notre Dame-kyrkans torn. Filmen fokuserar sedan på hur en kärntrupp förbereder sig för att huvudpersonen Philippe Petit ska vandra mellan World Trade Centers två torn några hundra meter upp i luften. Det jag uppskattar med James Marshs film är att den på ett suggestivt, pusselliknande sätt slussar mig fram till insikten – och förståelsen – hur galet själva upptåget är: att dansa på lina på en höjd där vindarna inte bara är horisontala och vertikala utan även roterar.

Där uppe promenerar Petit – visst är efternamnet löjligt bra – mellan Twin Towers – bara platsen gör händelsen unik på ytterligare plan. Under tre kvart går han fram och tillbaka åtta gånger. Han går ner på knä, han lägger sig på linan. Han ler.

När det går upp för mig vad jag tagit del av blir jag alldeles tom. Känslan är obeskrivlig, kanske kan den kallas religiös, eftersom det ofattbara faktiskt händer. Rent fysiskt, kroppsligen, vetenskapligt går det att förstå vilka gränser som tänjs den speciella morgonen i New York. Men utöver det.

Efter WTC skingras de gamla och nya vännerna för vinden. Kanske beror det på magin de upplevde. Själv tar jag ett steg in i kulturen och historien och finner ett 140 år gammalt poetiskt fragment av fransmannen Arthur Rimbaud.

”Jag har spänt rep från klocktorn till klocktorn; blomsterslingor från fönster till fönster; gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar.” (översättning av Elias Wraak)

Så kan tillvaron också beskrivas. Ytterligare sätt att se, visa och till stor del skriva en verklighet med kameran möter jag i Annie Leibovitz fantastiska gruppbilder, tjusiga och lagom provocerande kändisporträtt, stämningsfulla fakturer av landskap. Och på Fotografiska muséet, där utställningen pågår till i morgon, finns några oerhörda krigsbilder på temat ”less is more”. En av dem visar fotavtryck på en vägg. Avtrycken, som är blodfärgade, går upp ända till taket. På en bildtext står det att bilden föreställer fotavtryck från barn, som mördades under inbördeskriget i Rwanda.

Vad är en kropp kapabel till?

Att mörda, ja.

Att gå upp i taket, ja.

Jag glömde att berätta om Leibovitz foton som visar en naken, bröstcancersjuk Susan Sontag. Det fina med Fotografiska muséet är att vissa utrymmen inte används. Jag tog plats i ett av dem och grät en skvätt.

Tjenare

Jag betalar skatt och är stolt över det. Helst skulle jag pröjsa än mer men då borde jag i rättvisans namn tjäna ytterligare när jag knegar. Ibland kan jag känna mig som Åke Söderblom eller nåt, och helt plötsligt utropar jag ”Tjenare, tjenare." eller "Ere nåt vajsing?”

Det kan ta ett tag innan det går över. Då är det bra att lyssna på en bra låt.



Jag är den jag är och jag har svårt att förstå varför en professor fuskar. Fakta är för fakta. Och känslor är känslor. Och bananer är schyssta.

Verklig vecka

Fiktionen tog den senaste veckan ett starkt grepp om olika slags rasister i verkligheten. Dels ristades det hakkors, dels ventilerades åsikten att invandrare har aggressiva gener.

I Quentin Tarantinos film Inglourious basterds märks tyska nazister av amerikanska soldater genom att medelst kniv få en svastika i pannan. Tilltaget är ofattbart grymt. Lika förbluffande idiotiskt är rasismens tankar om den vite mannens överlägsenhet gentemot människor från andra – främmande, helt enkelt – kulturer. Vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om fiktion utan om inskränkthet och frustrationer som manifesteras.

När jag i måndags cyklade till jobbet låg det en död hare på cykelbanan. Dagen blev ändå en höjdare. Och nu är det onsdag. Veckan går.

Kampanjpolitik

Är alliansens valturné till både form och innehåll en pr-kampanj?

När rösterna är räknade kan observatörer tala om effektiva grepp och om hur mål och medel ingick ett för stunden lyckat - eller misslyckat - äktenskap. Politiken lämnas därhän.

Därför är den här artikeln tänkvärd. Och upprörande.

Så här

Jag tycker om när verkligheterna går ihop och gränserna förskjuts, ja, när det handlar inom fiktionens ramar såklart.

Det är lätt att bli inspirerad av gamla mästare och inte kunna hejda sig utan sonika skena iväg i bland uttrycken. För det är inte helt lätt att ana, veta, känna hur man ska göra med en idé som väntar på att bli gestaltad. Kanske så här?

Om det nu var så här som var meningen.