Minuter och meter

Stockholm maraton löptes idag. Det dröjer innan jag hakar på, om jag ens gör det. Min Akilleshäl har gjort ont satan i två år och nu är det rehabilitering som gäller. Jag har faktiskt lärt mig att ta det så pass piano att jag under de senaste veckorna lagt på en minuts löpning för varje pass. Nu är jag uppe i arton. Jag är inte i närheten av 42195 meter, men varför skynda när det kommer en morgondag.

Skjortor och handboll

Vid den tredje skjortan kom jag att tänka på Adam Mickiewicz Herr Taduesz. Trots att pjäsen inleds med

O Litauen

uttrycker verket den polska identiteten ungefär som Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons resa gör den svenska. Men sa har de slaviska centraleuropéerna också sina riksdagar för jämnan i Warszawa och dess omnejder. Kvällens handbollsmatch var en rysare, typ i klass med den sega belägringen av Czestochowa. Bielicki höll på att bli en sådan där svart madonna, som en gång i tiden spökade för Karl X Gustav och hans losers.

Det kunde alltså blivit en torsk. Men Svensson och Gentzel spikade igen på sådana vis att jag är säker på att den gamla religiösa ikonen naggades i kanten. Att de blågula målvakterna hade ett kompakt försvar och en hypertaggad Daribor Doder i anfall gjorde givetvis sitt till. 22 lika slutade matchen. Åtta skjortor kom jag upp till. Nu väntar väl OS i Kina.

För många exemplar

Svenska Dagbladet har tryckt upp för många exemplar av sin tidning. Den här veckan har jag såväl måndag som torsdag passerat Cityterminalen och som förbipasserande fått till buds ett exemplar av senaste pappersnumret. Idag läser jag att Sverige arrangerar Irakkonferensen och att det är synd om regeringen som utsatts för så mycket gnäll och skäll.

Är det ett tecken på att det går bra eller dåligt för ett medieföretag, när de delar ut tidningen gratis? Tänker Schibsteds borgerliga broder ersätta sig själva på gratistidningsmarknaden nu när systern Punkt se gått hädan?

Dagens Svd innehöll en nyhet, som jag blev glad över, och det är att Moment: teater belönats med Thalia-priset. Egentligen blev jag väl inte så glad över nyheten, som jag blivit upprymd över att ta del av den egensinniga teatergruppens utbrott, infall och tolkningar av oss dödliga och världen runtomkring. Kolla in dem och kolla samtidigt in det trevliga torget i Gubbängen.

På väg till tunnelbanan med packning och allt gjorde sig Irakkonferensen påmind i form av blåa avspärrningar på en tom Vasagatan med vilsna cyklister och kanske någon civilklädd säkerhetspolis. Vid en av uteserveringarna pratade gästerna på såväl italienska som amerikanska. En man slet med en kärra öl bakom sig och tom pirra framför sig. Plötsligt bromsade han in, svängde in till stället med kärran öl och lämnade på trottoaren sin pirra, som jag höll på att snava över. Lite grann liknade det en prolog som kunde vara iscensatt av Moment: teater, där rekvisitan givetvis skulle bestå av ett flertal av för många exemplar av Svd.

DN och Svd skriver om konferensen.

Märkligt tråkigt

Idag lärde jag mig crawla.

Det är inte så märkligt att säga det, men det är självklart att demokrati är fantastiskt. Solidaritet likaså. Att sjuksköterskorna har anledning till missnöje är tråkigt.

Imorgon väntar bröstsim.

Passningar inom laget

Går en fackkurs och simmar både rygg och fjäril. Jag har ganska länge haft öppet mål i de här frågorna och vid ett flertal tillfällen har gräsmattan varit nyklippt och nyvattnad och solen skinit. Ändå har jag missat bollen.

Lönekartläggningen medförde många a-ha:n men också pustanden. Några av deltagarna gick av planen inför det kommande jobbet på respektive arbetsplats. En av dem ställde sig vid sidlinjen och jämförde ekonomiska skillnader överlag lag med differenserna mellan män och kvinnor. Då bubblade det inom mig, men ilskan antog en buddhistisk-föräldraaktiga hållning och istället för att höja rösten så talade jag om laget som en enhet, inte enbart en massa individer. Det gick hem. Personen ifråga byttes in och matchen fortsatte.

Igår kväll lirade halva gänget rundpingis. Jag gillar att skruva och ibland kom bollen över nätet, och när den gula runda inte gjorde det drack jag öl.

Jag somnade till en film där Jeremy Irons var vitsminkad och påklistrad långt hår och kom fram till att vissa passningar funkar inte, hur skruvade de än är. En ny kursdag väntar. Dags att hoppa i vattnet.

Kvällar med familjen

Två dygn på landet gör susen. Kvällarna tillbringade vi med ettan och tvåan av ”Gudfadern”. Grabben gav båda filmerna femmor men tyckte att den första var bättre. Varför?

Det där familjekonceptet att alla bor ihop, sa han. Det är bra.

Han och jag har av naturliga skäl olika ingångar till det här med närstående. Men jag erkänner att textrader som ”Home. I always wanted a home. I always wanted a ho-ho-ho-ho-home” snurrade i min skalle under tonåren.

Mina egna drömmar om en stor klan tog slut när jag väl fick en. Det var när jag för inte så många år sedan hakade på den klunga som kallas släkt. Förutom en hel radda äkta och oäkta fastrar och farbröder kan jag stolt säga att jag numera har tre halvbrorsor. När pojkarna fyller år brukar jag skicka en cd med svensk musik. I fredags hade den yngste sin födelsedag. Looptroop Rockers väntar honom.

I framför allt ”Gudfadern”-tvåan likvideras de innersta kretsarna i parti och minut och min snabba reflektion är att det här med för många kockar i familjeköket slutar illa.

Hur som är den näst sista scenen i tvåan otroligt fin, ja, den gör hela den plågsamma och grymma uppföljaren uthärdlig att titta på. Det är när de fyra bröderna sitter och skämtar och grälar.

Som grädde på moset ropar Santinos (James Caan) fem-sexårigadotter:

Mamma, nu slåss pappa igen!

Vi garvade alla tre och började andas något lättare. Det blir en bra vecka.

Svartjobb i Stockholm

Stockholm stads socialbidragstagare ska plocka skräp eller städa - om moderaten Ulf Kristersson får bestämma.

Jag undrar vad de berörda städ- och skräpsamlingsfirmorna och deras arbetare tycker om det. Kan vem som helst utföra deras arbete? Är det verkligen rätt att ta ifrån dem deras jobb?

I DN-artikeln står det att Kristersson "vill begränsa möjligheten för bidragstagare att jobba svart".

Är inte Kristerssons förslag detsamma som svartarbete? Och för Stockholms kommun till på köpet.

Utflykt ur led

Vissa konflikter är svårare att förstå än andra.

Igår fick jag höra talas om en lärare, som ville drilla sin förskoleklass inför en stundande utflykt. Läraren gav eleverna ett ultimatum: klarar ni inte av att gå på ett led får ni stanna hemma.

Just det, gå rakt annars faller ni ur och det bokstavligen.

Det gick som det gick. Är man en tvärhand hög så är rätlinjigt inte en självklarhet.

Fem sexåringar fick stanna kvar i förskolan. Resten gick.

Alfabetet

Ibland säger vi inte så mycket till varandra. Och när vi gör det räcker orden inte riktigt till.


Då får vi lära oss alfabetet på nytt.

Det kan till och med vara kul.


Teckningarna är gjorda av Mats Gus Gustavsson.

Ryskt allvar

Ryssland vann VM i hockey trots att finalmotståndarna Kanada under första perioden var förstärkta med två extraspelare i form av den svenska domarduon.

Att kanadickerna i mästerskap efter mästerskap ska få tackla målvakter och hålla på utan att de åker ut gör att idén om att vara bäst inte går att ta på allvar. Hmm, det kanske aldrig riktigt går att ta en tävling på riktigt allvar. Hmm igen.

Hur som helst blev jag överraskad när Kovaltjuk avgjorde, och nu klappar jag åt det bästa laget glädjande spel.

Mål utan vrål och svaga knän

Var bjuden på femtonårsfika och smaskade gräddtårta med jordgubbar, ungefär en sådan kreation som Helan alltid fick i nyllet. Samtidigt slötittade vi på Sirius-Djurgården och de tomma läktarna ekade. TV4, som stod för sändningen, borde precis som när de producerade Körslaget lagt på ytterligare vrål och hejaklacksramsor så att den loja stämningen från arenan stigit någon grad – till nollstrecket i varje fall. Dessutom kunde de pixlat till lite sol i bilden för regnrusket var inte särskilt upplyftande att titta på. I dagens DN skyller Djurgården förlusten på fotbollsförbundet och arenan, när de egentligen borde rikta agget mot TV4.

Att jag somnade under tillställningen berodde dock på glasen vin jag natten innan nervöst hällde i mig under svenskarnas sena semifinal i hockey och sedan steg jag upp lite väl arla för att hjälpa till vid en tjugoårsflytt. ”Momentum”, tjatar Leif Boork om och jag tycker väl inte att jag är annat än ung och i mina bästa år.

På tal om något annat är Cannes filmfestival igång och jag är glad över att jag inte är där. De förvirrade rapporterna är många och det är emellanåt svårt att förstå om de berörda journalisterna tycker om film eller om de är som fnysande, förälskade tjurar som bara vill stångas på den röda mattan. Både DN och SR var liksom lite lojt rara i sina referat.

En film på festivalen får mig att dregla och bli knäsvag, och det är Terence Davies dokumentär om Liverpool. I senaste Sight & Sound säger han:

”I wanted to explore the nature of memory which, because it´s cyclical, constantly turns back on itself”.

Att ha den ambitionen när man ska foga samman rörliga bilder och ljud kan kanske tyckas märkligt. Inte när det gäller Davies, vars ”Distant Voices, Still Lives” för mig är en av de där filmerna.

En vecka kvar

Vad skulle du göra om du hade en vecka kvar att leva?

Jag skulle hoppa upp naken på rektorns rygg.
Varför det?
Jag skulle bara sitta där.

En annan sa att han skulle dra ner byxorna och visa rumpan för polisen.

En tredje att han skulle råna en bank med en vattenpistol spruta över hela personalen.

Frågan och svaren fälldes av grabben och hans polare under en paus i bolltrillandet. Freudianska tolkningar går ganska ofta hem i vardagen. Här låter jag bli. Det vore som att gå ner på knä och nicka in bollen där den ligger på mållinjen. Snyggt kanske men ingen konst alls.

Överhet och glass

På ledarplats i dagens DN klagar Peter Wolodarski på att Vårdförbundets strejk, som utvidgats till akutmottagningar, ”äventyrar människors liv och hälsa”. Men han glömmer att Landstingen har del i konflikten. Istället tar PW per automatik överhetens parti och lägger in en tunga för att slicka, förlåt en växel för att köra uppåt, nej förlåt ner i diket.

Men varför inte använda kroppens känsligaste del till något mer produktivt, konstruktivt och lustfyllt. En smaskens vaniljglass skulle duga mer än väl.

Tänk på glassen, PW, fortsätt sedan slicka, förlåt cykla vägen fram, som det gjordes HÄR. Då kommer idéerna att stå som spön i backen. En och annan av dem är högtflygande, någon tredje landar på gräsrotsnivå. Och på det fjärde sker det: Vem är det som äventyrar vem?

Liket lever

Robert Rauschenberg är död.
Jag har alltid gillat hans kollage. Objekten, installationerna har följt med. I högsta grad.
Liket lever.

Bäää.

Favoriterna

Jag tror det var för att de var unga. Hill, Coppell, Pearson, Buchan. Och sedan kämpade Lou Macari som en furie och så sköt Sammy McIlroy så snyggt. Hur som helst så blev de mina favoriter när de kom tvåa i engelska andradivisionen och något år senare tog sig till final i FA-cupen.

Men mest var det för George Best, det långa håret, kroppen som knyckte åt ett håll och fötterna som gick åt ett annat. Han, legenden, hade ju lirat i laget. Han gjorde come back i Fulham vid den här tiden och hela jag förflyttades till London och ville verkligen att han skulle lyckas. Ja, ja.

Manchester United vann alltså ligan och jag upptäckte att när jag kollar på dom så är det inte så mycket Ronaldo eller Rooney jag tittar på. Snarare visualiserar jag årgångarna 74, 75, 76 än en gång. Och så försöker jag mig på det omöjliga: att föreställa mig Busby Babies som for fram och vann Europacupen långt innan jag hajade skillnaden mellan en tåfjutt och en yttersida.

Men det var fint att Bobby Charlton satt på läktaren under gårdagens Wigan-match och strax innan slutsignalen stod han vid sidlinjen och såg så där lugn och snäll ut och jag fick en känsla av, nej, faktum är att jag förstod, hur bra han och George Best måste ha gått ihop – på planen.

Så mycket man kan inbilla sig en söndag när bollen antar lite fyrkantiga former. Kanske det beror på tv:n. Knappast konstigt att jag inte har något favoritlag längre.

Strövtåg & sfärer

Även stater är organismer, som väljer vägar och ibland försöker skapa sig egna banor, för att liksom kunna sväva oberoende av andra regimer. Det kan ju vara helt rätt att verka i en egen sfär ett tag, men det håller inte riktigt i längden. Vi har ju bara ett jordklot att leva på. ”Ju mer vi är tillsammans”, sjöng Ernst Rolf sedan brittiska "The more we get together" översatts. ”Inatt jag drömde” komponerade Cornelis Vreeswijk.

Vi trampar alla upp stigar. Vi korsar varandras stråk. Var jag går blir ditt invanda spår. Ibland bryter vi oss loss, kastar oss i det iskalla vattnet och dyker ner mot skatten. Ibland hittar vi en peng, ibland får vi däng.

Konstnären Mats Gus Gustavsson har tolkat det här utifrån Kina och hans bild nedan får mig att fundera. Det är ett tidlöst verk om än daterat av dels den forna brittiska kolonin Hongkong, dels de olympiska ringarna, vars anda och mening hellre än korrupta konnotationer kommer att få de kinesiska myndigheterna släppa kopplen kring sina medborgare, så att dessa istället ges valen att ströva, kanske dansa fram var de nu blir nyfikna att styra kosan.


Kolla in mer av Mats Gus Gustavsson på www.100g.se

Skolbyggnader brinner

Ken Loachs ”Riff-raff” slutar med att hela bygget brinner. Det är de underbetalda arbetarna (jobbar de svart?) som tänt på sedan de ansvariga på allvarliga sätt – och med dödlig utgång – negligerat säkerheten på arbetsplatsen.

Rätt eller fel att dra stickan mot plånet? Ger Loachs film en bild av hämnden som en utväg, eller?

Dagens DN ger enligt färsk statistik från Räddningsverket gällande att skolbränderna fördubblats. Jag undrar hur journalisterna kommit fram till den procentsiffran. Spelar det roll att det finns många fler/färre skolor idag? Definierar artikelförfattaren respektive rapportens statistiker bränder på samma sätt?

Går det att se mönster hos de olika förövarna? Är de flesta av gärningsmännen av idag kopplade till högerextrema rörelser, så som DN-texten antyder? Ja, tänk om det vore så lätt. Då är DN-artikeln ett upprop för bestämt motstånd mot de högerextrema krafterna i samhället. Det skriver jag under på!

Men. Att en unge – eller en vuxen – tänder på en kommunal skolbyggnad beror knappast enbart på att det bor en liten – eller stor – djävul i förövaren. Hon eller han har en historia, lämnas ensam och har kanske knappt hem och definitivt ingen fritidsgård att gå till. Utan att förstå det förflutna kommer vi inte till sans med nuet – och givetvis än mindre med framtiden. Sålunda, isolera inte företeelsen.

Ger ”Riff-raff” verkligen en bild av hämnd? Nja, snarare en bild av frustration. Skadegörelsen är en desperat akt, när arbetssituationen är som den är. En fantastisk film är det, som manar till kamp, eftertanke och en vilja att förstå de bakomliggande faktorerna när något i samhället spårar ur och brinner upp.

Alltså ur askan in i elden.

När Jan och Roman möttes

Fokus skriver att Jan Troells ”Sagolandet” kommer ut på dvd. Att Troell uppmärksammas är alltid trevligt, men att i texten kalla ”Här har du ditt liv” för debut klingar illa, när Troell långt tidigare debuterade som regissör. Låt vara att han då gjorde kortfilmer, däribland den fenomenala ”Uppehåll i myrlandet” från 1965 med Max von Sydow som bromsare. Den filmen är för övrigt en ren förövning till filmatiseringen av Eyvind Johnsons roman om Olof.

Troell var ”over there” och harvade och lappade ihop filmrutor under några år. ”Orkanen” tog han över när Polanski inte hade riktig koll på kombinationen ålder och det täcka könet. Jag hade tillfälle att närvara vid ett av Jan och Romans möten i Malmö, jag tror det var 1987, och mycket rörande hur de utbytte artighetsfraser och hälsningar samtidigt som journalister och fotografer gapade och gav efter för sina lustar. Jag var inne i min stora Polanskiperiod och plöjde allt och minns jag rätt hade jag nyligen sett ”Här har du ditt liv” och lipat ruta för ruta. Mötet dem emellan var med andra ord gigantiskt för en svartkavajklädd filmvetenskapsyngling.

Ett halvår senare satt jag på ”Sagolandet”-premiären och tyckte att jag av den filmen fick en rå magsugare och en öm ansiktssmekning - samtidigt.

Dvd i Burma & reflektion om Mellanöstern

Burmas militära potentater fortfarande är kallsinniga till hjälp från omvärlden skriver Svenska Dagbladet. Sveriges Radio rapporterar att premiärministern, tillika generalen Thein Sein igår delade ut dvd-apparater till drabbade. Jag undrar vad det är för fel med färskvatten och mat, när situationen nu är som den är.

Till frukost åt jag tre rostade smörgåsar; två med ost, en med kaviar, alla med gurka. Samtidigt läste jag DN och noterade att vasse journalisten Göran Rosenberg (läs hans Tankar om journalistik; den inspirerar) varit inne på min blogg och snott inte min utan grabbens reflektion av läget i Mellanöstern. Nja, riktigt så är det inte riktigt. Rosenberg brer ut sig lite mer och är inte så på pricken som jag tycker att grabben är (men så är det ju också grabben jag talar om).

"Två folk sammanbundna i en oupplöslig ödesgemenskap", skriver Rosenberg.
"Araber och israeler kommer att bli ett och samma folk", sa grabben.

Än fler döda

Siffrorna stiger. Enligt Rapports sändning 23.00 har upp emot 100.000 burmeser omkommit.

Hetero eller homo

Världsbilden i nyhetsmedierna är väl mest heterogen och föga homogen.

Dagens nätupplaga av Washington Post lockade med först rubriken

60,000 Dead or Missing in Burma

sedan

Execution Is First Since Ruling.

Så värst upplyftande var inte heller det tredje dragplåstret:

Fannie Loses $2.2 Billion As Home Prices Fall.

Ja, alltså... Det var nog lite mer homo än hetero över det här.

Hur som helst.

Imorgon är det dags för tre nya lockbeten.

Panelsvar

Nätlyssnade i dag på ett ”Barnen”-program från den 24/4 och njöt. En kader ungdomar agerade panel ledda av en vuxen programledare. Andra vuxna ringde eller hade mejlat in frågor, för att få svar på hur livet ter sig när man för inte så länge sedan trodde på tandtroll och sådant groll. Det fascinerande var att frågorna handlade om tandborstning, datoranvändande, läxläsning, ja, alltså förbud, tvång och begränsningar, sådant som stora människor kan vara så duktiga på att krampaktigt hålla fast vid.

Men inte en gång trillade någon av panelmedlemmarna dit för att bekräfta de vuxnas ledande generella frågor, som att om man spelar för mycket datorspel, så leder det väl till att man har svårt att sova, visst gör det?

Jag tror att det unga gänget fick en ”problemfri” fråga: hur känns att vara lycklig? Svaren om värme, pirr och leende sken rakt in i hörlurarna, och det gjorde inget att vårsolen gick i moln.

Lyssna på avsnittet här.

Dagen till ära

Ibland hänger jag upp mig på SVT:s nyhetsrapportering. I en eftermiddagssändning visades ett inslag från Turkiet och dagens 1 maj-demonstrationer. Till bilder av kraftiga vattenkaskader mot en folksamling berättade reportern att ”polisen var tvungen att rikta vattenkanoner mot demonstranterna”.

Nu undrar jag.

Var polisen verkligen tvungen? Eller ansåg man sig vara tvungna?

Med andra ord (eller rättare sagt frågor): Utövade man sin makt eller handlade man i nödvärn?

Det är skillnad.

Ett annat inslag från samma sändning handlade om vänsterpartiets manifestation i Stockholm dagen och arbetarna till ära. På sammankomsten i Kungsträdgården talade Anna-Karin Eklund i egenskap av ordförande i Vårdförbundet.

En åhörare fick av reportern frågan vad hon tyckte om Eklunds medverkan. Åhöraren såg inget konstigt i det utan tyckte att Eklund tillhörde vänsterrörelsen.

I klippet direkt efter säger reportern till Anna-Karin Eklund att ”åhörarna uppfattar det som att du tillhör vänsterpartiet”.

Jaså, sedan när blev rörelse och parti samma sak?

Min fru och jag var en sväng i Kungsan. Vad nyhetssändningen inte nämnde var att huvudtalaren i Kungsan, Seluah Alsaati, som är ordförande i ung vänster i Stockholm, är en fenomenal talare, som väcker inspiration och engagemang med massor av väsentligheter om vårt samhälle och vår tid framförda på ett slampoetiskt vis med stort hjärta.

Förnekandets lovsånger

Ibland tycker jag att Turkiet är en knäpp gök, som sjunger falskt från såväl minareter som ångbad. Nu överdriver jag en hel del men den turkiska staten är en konstig organism som envist och hårdnackat sjunger förnekandets lovsånger. I första hand tänker jag på det osmanska väldets övergrepp under 1910- och 1920-talen mot framför allt armenier men också kurder, greker och assyrier. I andra hand tänker jag på den hårt skurna yttrandefriheten i landet. Enligt veckans DN (TT och Reuters) ska den omstridda paragraf 301 få en ny refräng. Staten ska inte så lätt som tidigare kunna väcka åtal mot personer, som ”förolämpat den turkiska identiteten”.

Kanske är det en början för att staten Turkiet ska stampa takten aningen ångerfullt över forna tiders förseelser. För utan botgöring kommer de snart 100 år gamla övergreppen att skugga allt vad man företar sig. Allt.

Fråga vilken människa som helst om det hur länge som helst går att hålla dörren till uret stängd. Klockan tickar med andra ord, och göken kan ju inte bara sluta sjunga, för att uttrycka sig med näbbar och klor. Hur kul är det på en skala – i såväl dur som i moll!

För övrigt undrar jag om tragiken i Österrike är regisserad av Guds grumligt goda hand. Minns österrikiska statens och folkets nazistvänliga välkomnande 1938. Minns Kurt Waldheims famösa karriär som politiker, förbundspresident och till och med FN:s generalsekreterare. Är liken i garderoben en nationell angelägenhet? Eller snarare en internationell business?