Gränser, liv och död

När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.

Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.

Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:

”du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?”

Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.

Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.

Stopp i trafiken

Cyklade rakt in i kontorstidernas verklighet i måndags och har knappt styrfart. Jag är i gott sällskap i varje fall sett till de individer och blindstyren som tar vägarna i besittning. Vissa cyklister envisas med att styra kosan åt vänster – i mötande trafik. Andra trampar i bredd. Eller så stannar de hux flux. Jag visar dock stort tålamod, inte minst för sydeuropeiska turister som får syn på något, vecklar upp kartan och börjar peka – i den dryga meter breda cykelbanan – bara för att upptäcka att de är vilse i verkligheten.

Till och med när ett helt kompani med rekryter sackar min väg andas jag djupt men när jag möter en bil som sicksackar på banan – nota bene på cykelbanan – är jag tvungen att vifta med armarna. Bägaren rinner inte över men det känns fan så tungt att ta sig fram och jag svettas ymnigt. Och då har jag inte nämnt alla x”%&HÖF/(= fyrhjulingar som varken blinkar eller växlar.

Man kan skylla på värmen. Vädret spökar ju till och med för Christer Fuglesang. Även om han och jag inte riktigt sitter i samma båt. Kanske är det segling vi borde ägna oss åt.

Möten

Strosade i det gröna. Två gestalter fångade min uppmärksamhet.

Jag smög mig närmare.


De märkte mig inte.


Jag kunde höra dem.

Det är i Marabouparken det händer.

I Berlin sker annat. Där joggade Usain Bolt sig till semifinal på 100 meter. Mest imponerad blev jag av Asafa Powell. Tyson Gay lurar i vassen.

Tomater

Jag undrar om inte även tomater vill vara annat det gängse.

Hojen i ett huj & Hughes

Tog vid lunchtid en tur längs E18 och trampade ikapp med motorburna. Blev naturligtvis trött och vek av till Ulriksdals slott, en forn rojalistisk hemvist, och kanske därför det är så många som kvackar där - varningsskyltar för grodor kantade vägarna.

På väg därifrån tror jag att jag passerade en transvestit, men är osäker på om det var en man som ville vara kvinnlig, eller en kvinna som agerade man på ett lagom feminint sätt. Kostymen han eller hon bar bestod av kavaj med matchande byxor samt kritvit skjorta och svart slips.

Det var varmt idag så därför blev jag inte särdeles förvånad över att tjugo meter in i skogen se en äldre man sitta på en enkel campingstol och vagga en barnvagn. Själv cyklade jag snabbare än min skugga och var i Danderyd i ett huj. Sedan rullade hojen och jag tillbaka i än högre fart.

Regissören John Hughes (bl a Breakfast club) dog igår. Jag har aldrig lyckats ta till mig hans filmer om ungdomar. Däremot tycker jag att komedin Raka spåret till Chicago (Planes, Trains & Automobiles) med John Candy och Steve Martin glimrar. En mycket fin bloggpost om Hughes kan du läsa här.

Jag fick ett stalltips från en tonåring om att Sommaren med Göran är något att kolla in.

Den är bra, sa Alla smutsiga detaljers tös. De är roliga. Man skrattar mycket.

Det tar jag med mig. Döden är ovillkorlig men goda skratt …

Våld människor emellan

Såg dokumentären Sisters in law om två domare och en advokat i Kamerun och några av fallen de dömer och driver: en kvinna som misshandlats och våldtagits av sin make, en sexårig flicka som pryglats av sin moster och en tioårig tjej som våldtagits av en manlig granne.

Anmärkningsvärt är att filmens kontext konsekvent håller sig kvar vid ämnets kärna: våld mellan människor – och hur illa det rimmar när en människa anser sig ha rätten att begå övergrepp eller på annat sätt våldföra sig på en annan individ. Alltså, några kulturella förklaringsmodeller levereras inte och det är filmens styrka – att den inte svävar ut någon slags mer eller mindre isolerad folkloristik.

Juristerna agerar med såväl rättsliga som pedagogiska argument. De framstår som pionjärer när de lusläser lagen samtidigt som de läxar upp förövarna. Att de våldsutövande männen och kvinnan ifråga inte förstår eller vill förstå sina handlingar är nästan komiskt i all sin tragik. Men det gör givetvis ont i magen, ja, i hela kroppen att följa Kim Longinotto och Florence Ayisis film.

Bisarrt blir det att läsa om folkomröstningen om aga i Nya Zeeland. Annat sker i Islamabad där den pakistanska senaten har beslutat att hustru- och barnmisshandel ska bli straffbart.

Firande, kult, dyrkan

Tidigare idag borrade jag fel men snart är hallen hemma klar att hänga i. Det ska firas.

Även kanadagässen roar sig och slår fjädrarna i himlens tak. Härom dagen såg de till att trafiken stockade sig några kvarter bort. Här är deras kultplats.

Dessutom undrar jag om det finns en koppling mellan duschande och modersdyrkan.

Psycho visas på SVT i kväll. Brr.