Sång, ok, tro

Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.

Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?

Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.

Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.

Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?

Stilla växa vara

Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.

Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.

Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.

Vad du har vuxit, säger hon.

Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:

Du är en riktig man!

Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.

På väg

I morgon vid den här tiden är jag söderöver. Inte i Aten som på bilden men väl i Thessaloniki. Jag säger hej till pappa, brorsorna och släkten. Kanske går vi en promenad. Eller så sitter vi på balkongen. Lite prat, en del mat. Mycket larm.

Askan verkar skingra sig, men det är klart, planet ska lyfta också. Hur som helst är jag på väg.

Vad vore vi utan avbilder som vittrar allteftersom vinden viner, solen steker och regnet strilar.

Läskpapper

Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen.

”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.

Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.

Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.

Hejlahojla

I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.

I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.

Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...

Jag, du, någon annan

Grabben sa: Jag vet hur en gul färg ser ut. Men hur vet jag att du eller någon annan tycker likadant? Vem har bestämt det? Vem kan uppfatta vad andra uppfattar?

Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.

Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.

Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.

Det var då

Grabben, min fru och jag såg Andrzej Wajdas Katyń i påskas. Den var otäck. Vad som hände i dag var likaledes.

När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.

DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.

Sällskap

I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.

Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.

Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.

Sömn

Den drömmen vill jag komma tillbaka till.

Tempo

Ibland går det väl fort.

Provocerande

Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.

Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?

Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.

Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:

”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”

Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:

”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”

Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.