Nålsöga

I morse mötte jag Wanja. Hon sitter ner längst till höger. Bredvid sig har hon Marcello, Fred och Federico. I bakgrunden skymtar Ginger och Giulietta.

Jag tänkte att det här är paradiset.


På vägen hem stiftade jag bekantskap med två nya stjärnor, Emma och Erland. De är elefanter.

Fenomenet Wanja

Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.

En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.

Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.

Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.

Ett oskrivet blad

Hemma är hela hallen tom och efter månader av spackling, sandpappring och uppehåll av allt det där som bara försiggår och är nödvändigt ont och gott om vart annat är inte bara grunden målad utan första lagret penslat och rollat.


Det oskrivna bladet fylls i med omgivningens hjälp. I dag låtsas jag inte om arv, gener och andra närapå förutbestämda faktorer. Inte i morgon heller.

När jag käkade lunch i veckan satt en kvinna med en plutt till pojke i famnen vid bordet mitt emot. En låt av Madonna fick den unga mamman att sjunga med. Stressen rann av mig när refrängen kom. Jag tuggade, smakade, svalde. Salladen smakade bättre. Nästa låt var Pink Floyds Another brick in the wall och den moderliga rösten fortsatte. Jag var på väg att ryckas med när jag hörde ett ga blandat med ett kluck. Det var den lille som bidrog på sitt sätt. Plötsligt tycktes ett nytt kapitel vara skrivet och en ny röst ljöd.

Gravar i Najaf

Vad händer?
Det vanliga.
Som?
Ingenting särskilt.
Så du säger det.
Ja.
Samma sak här.
Vad då?
Det vanliga, det särskilda.
Ja.
Precis.
Vad menar du?
Inget.
Har det hänt något?
Varför frågar du?
Jag undrar!
Jag vet inte.
Vill du inte berätta?
Har jag sagt det?
Men säg, då.
Vad?
Det du tänker på.
Vad är det.
Minns du inte?
Gör du?
Ja.
Berätta.
Inte ska väl jag.
Säg vad du vill.
De har funnit nya massgravar i Irak.
Va!?
Jo.
Nya?
Ja. Tre stycken. Hundratals döda.
Var?
En av dem var i Najaf. Nu är de förtinio till antalet.
Förtinio?
Ja. Så många massgravar har påträffats i den provinsen.
I Najaf?
Ja.
Sedan när?
Jag är osäker. Möjligtvis sedan 2003.
Du vet inte säkert?
Nej.
Kurder?
De döda?
Mmm.
Ja, de mördade antas vara kurder.
Det är för jävligt.
Minst sagt.
Bra att du tog upp det.
Så du säger det.
Ja.
Det finns mer att berätta.
Det är bra.
Och hemskt.
Vidrigt.
Sådant är det.
Det behöver inte vara så.
Men så är det.
Imorgon är en ny vecka.
Det är det.
Ha det så bra.
Detsamma.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Soligt

Bättre sikta högt än lågt. Mot stjärnorna, mot det blå. Ikaros for iväg, men att skylla hans handling på solen är för mycket. I dagens Vetenskapsradion framstod det energigivande eldklotet som värsta boven skyldig till det allt föränderligare klimatet och bieffekterna därtill.

För knappt tre år sedan var tongångarna andra. Då sjöngs det melodier om att solen inte orsakade jordens sista refräng.

Brända av solen och När solen står som högst är två filmer jag tycker om. Solförmörkelsens dagar är ytterligare en.

Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

I sitthöjd

På vägen hem cyklade jag förbi Gamla Stans tunnelbana och där i ett ingenmansland mellan stängsel och cykelbana satt en asiatisk man på huk och dinglade med en cigarett. Kvinnan bredvid såg sådär fruset stel ut på det där avslappnade sättet, som avväpnar just för att det är en sådan lugn posen utstrålar ett sådant lugn. Även kvinnan rökte. Den femåriga flickan som stod emellan dem tittade intresserat på de rykande stumparna och plötsligt tyckte jag att hon verkade vilja fånga dem, som om de vore fjärilar. Hon kurade ihop händerna och fångade nästan röken. Eller så kanske hon fixerade ögonblicket av mamma, pappa, barn, rök. I Stockholm.

En hel del kvarter senare hade en kvinna ställt upp en låda i gräset vid stigen intill vattnet. Hon såg pillemarisk ut, och själva boxen liknade både skokartong och bärbar skivspelare. Jag tyckte att ett märkligt ljus steg från tinget, och jag blev så till mig att jag inte stannade och frågade vad som hände, vad jag varit med om.

Skulle kvinnan kunnat svara? Går det alltid berätta vad som pågår? När det gäller att sitta lågt och på huk kommer jag att tänka på den japanske regissören Yasujiro Ozu. Han placerade alltid kameran i sitthöjd, så att linsen pekade snett uppåt mot skådespelarna. Om jag minns rätt använde han alltid normalobjektiv. Hans Föräldrarna är en av de där få filmerna.

1 maj

Landet nästa. Med te, kakor och blommor.

Sade Why Can't We Live Together
Uploaded by Celtiemama