Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

Kasst kast

Sopnedkasten i huset där jag bor är igenpluggade sedan flera år. Det ogillas av någon, som närt en längtan över att kasta sopor i ett metallhål. Personen med den speciella manin har för att tillfredsställa sitt begär skruvat loss muttrarna på nedkasten och därpå skridit till verket. Inte bara en utan flera gånger. Skiten som samlats har sedan tagit över kablar som var dragna (sträckta, alltså – inte berusade) och till på köpet tagit över ventilationen. Jag har länge tyckt att det i trappen var en udda doft ibland, till och med titt som tätt. Nu vet jag svaret.

I en tecknad film skulle man kunna fylla hålet med den maniske marodören. Och sedan spela trummor med kastruller, slevar eller diskborstar på dennes bak. Kanske några tennisracket. Säkert skulle det bli en fäktningsscen med skruvmejslar eller ännu hellre med skiftnycklar. Sedan skulle man strypa varandra och kanske stoppa ner alla soppåsar och några till – och än fler! – i förövarens mun, och han eller hon skulle svälla, bli som en ballong och lyfta. Sedan skulle skärmen, eller bioduken, projicera en bild som blev allt svartare och cirkeln i bild fokuserade nämnde syndare som blev allt mindre och mindre där uppe i det blå. Långt där uppe.

Vissa saker bara måste man göra.

Moules frites

Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.

Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.

När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.

Utrensning, anledning

Estlands sak har kanske alltid varit vår. Ändå är det ofattbart hur vi – regering, folk, medmänniskor – blundade för övergreppen, för den systematiska kväsningen, för skövlingen där över Östersjön.

Utrensning av Sofi Oksanen är förvisso en roman med flera gestalters vittnesmål och öden. Boken visar hur skoningslöst diktaturen skördade offer, Samtidigt blottlägger texten hur blind kärleken och dess följeslagare, tron och hoppet, kan vara.

Så som Oksanen skriver och redigerar framstår berättelserna som nya – de skiner i ytterligare historiskt ljus. Allt jag visste, än mer som jag inte kände till, om offer, bödlar, om människors mörka och ljusa partier får fräscha, fårade ansikten. Det är nagelbitande och hemskt på samma gång. Oemotståndligt vackert och fullständigt vidrigt. Den gör ont att läsa.

I veckan träffade jag estniska E. Senast vi sågs var för knappt tio år sedan. Vi hade mycket att ta igen under en långlunch.
Oksanens bok är kontroversiell i mitt hemland, berättar E.
Hon hade ännu inte läst texten och kunde därför inte diskutera innehållet. Det var lite synd, tyckte jag. Å andra sidan sett är det en anledning till att träffas en annan gång.

Kandidat, klapp, kitsch

Är Noomi Rapace en stor skådespelerska? Klart hon är. Fågelungen till kvinna som hon gestaltar i Millenum-trilogin både biter och river på sitt sätt som får ilskan att puttra med aptitretande hämndlysten ånga.

Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.

Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.

Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.

”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?

Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.

Helikopterkillen

För första gången i mitt liv har jag börjat konsumera nyheter. Det ska jag snart sluta med.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.

På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.

Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.

Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.

ÖSK-låda

Lirade kula hela dagen. Vårt lag tog ett poäng av sex möjliga, och vi befäste vår position som mittenlag med smak för bottenkänning.

Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det

I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.

Byxor på häcken

Det är märkligt hur lite som behövs för att känslan av natur ska komma över mig. I lördags tog jag det aningen tveksamma beslutet att cykla till en fest trots ett konstant regn från himlen. Väl på vägen blev dropparna allt mer ihållande och till slut forsade de ner. Efter dryga halvtimmens tur var jag sjöblöt, dyngsur och hade förutom att mulna även hamnat på villovägar. Det krävs väldigt lite för att just känna sig liten. Inte blev det bättre av att jag ringde värden, som helt missförstod var jag var och ledde mig till ytterligare irrvägar. Ytterligare en halvtimme passerade innan jag kunde byta om, smörja kråset och diskutera språk, väder och mycket till.

På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.

Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.

Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.

Leken steken

Grabben är djurgårdare och var upprörd inför kvällens bortamatch mot di röe söderöver. Anledningarna var många men han hängde upp sig på en detalj: att Djurgården enbart skulle ställa upp med en 17-mannatrupp när de enligt Svenska fotbollsförbundet har rätt att anmäla 18 spelare till ett möte.

Och jo, det låter ju onekligen märkligt att tränare och lagledare resonerar så när laget överlag har det så bekymmersamt med både spel och målgörande – inte minst när liret är förlagt utanför Stockholms stadion. Kanske de ansvariga resonerar så som man gör i stora delar av samhället. Vi skalar bort lite av personalen. På vägen sparar vi en hacka, och vem vet, resultaten kan väl uppnås ändå. Det är bra med lite stress och press och fungerar inte det kan vi peka på att verksamheten trots allt måste gå runt. Vill man leka leken får man tåla steken.

Hur matchen slutade? Jo 3-3, vilket såklart är en framgång för järnkaminerna. Det gick alltså vägen. Och vad kan det innebära. Att de om några månader inte ens ställer upp med fullt lag?

Sätt

Boule kan liras på olika sätt.

Här refereras om en aggressiv attityd.

Fullt så tuff behöver man inte vara. Men plats ska man ta på banan.



Måste man göra något så måste man.

Ibland, ibland inte

Dagarna flyter som en ström av bekanta uttryck och angivelser som successivt antar nya former och skepnader som både gäckar och väcker nyfikenhet. En sekund passerar. Och så en tiondel. Hux flux en månad. Av ledighet på landet, av jobb på kontoret och så några dagars intensivt grävande efter framgångar i sandlådan, där alla – efter tycke, behag och smak – samlas, umgås och tävlar.

Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.

Harjlk, lät han.

Två gånger.

Så knycklades metallcylindrarna.

Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.

Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.

Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)

Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.