The proper way

Den brittiske regissören Ken Russell har avlidit. Det uppmärksammar Guardian.

Panoreringar kan vara magiska. Det upptäckte jag första gången jag såg Russells filmatisering av D H Lawrence När kvinnor älskar. Två kvinnor (eller är det en man och en kvinna?) springer över en kyrkogård och glädjen som de uttrycker är fångad på ett förtrollande sätt.

På nätet hittar jag inte scenen i fråga, däremot en annan från samma film Rupert, spelad Alan Bates, visar "the proper way to eat a fig". Här är födelsedagsäppelkakan klar. Mums.

 

Se, dö och vårda

Jag handlade i dag. När jag och kundvagnen var på väg till rullbandet, stannade vi upp eftersom en äldre kvinna med krycka skulle blivit påkörd om vi gasat på.

Med tanke på all privatisering inom vård och omsorg är jag ytterst tveksam till att min kommun i morgon kommer att klubba igenom följande, som står på Sundbybergs hemsida:

”Biståndsbedömningen ska utvecklas, LOV ska införas inom hemtjänsten, en värdighetsgaranti ska tas fram, delaktigheten ska öka och all personal ska få vårdutbildning och utbildning i bemötande.”

Det låter som om målen ska uppfyllas med hjälp av en svajig struktur. Och det tycker jag för att jag anser att det är fel att tjäna en hacka på andras nöd och behov. Skatt är fina grejor.

Det finns en risk att frasen ”se Sumpan, sedan dö” får en ny, i mitt tycke bokstavligare, innebörd.

På vägen hem bromsade jag bilen när jag uppmärksammade att en blind äldre man korsade övergångsstället. Passagen tog sin tid. I morgon är det ny vecka. Nya möten väntar.

Eukalyptus

Fyller snart år. Fick smutsigt detaljrika blommor i kväll.

De luktar gott.

Siffror & Gunnar

Tack vare Journalisten hittade jag den här twitterstoryn om hur Sydsvenskans forne vd erhållit bonus trots röda siffror och sedan han lämnat skutan förhandlat till sig en avsevärd fallskärm, här och där beskrivet av Resumé.

Det är alltid mycket intressantare att höra historier om lag än om individer. Kanske för att ensam är stark, och ju mer och fler vi är tillsammans ju gladare vi bli.

Numera kommer alla Gunnar jag känt, känner och kommer att lära känna att tillhöra en speciell grupp. Jag vet inte om jag kan förklara, men läs storyn, så förstår du.  

Röster

Att verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)

Men kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar och lagt dem i en skål.

Välj fyra stycken, bad han.

Jag gjorde vad han önskade.

Jag hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå demokratiskt tillväga, förklarade grabben.

Var du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.

Nej, svarade han.

Varför inte det?

För att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.

Nu ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så att min röst blir hörd.

Klichéer och behov

Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte. 

Kropp, skratt

I förrgår kollade jag på episodfilmen Tube tales. Under en scen skrattade jag så mycket att kroppen började värka. Kanske jag släppte på en spärr. I går var jag tjock i halsen. I dag är jag en tunn sort. I morgon garvar jag säkert igen.

Teaterliv

I Vitryssland riskerar du att fängslas och misshandlas om du spelar teater. Fy fan, vilket jävla liv.

Kolla här på ett bra Aktuelltinslag om Fria teaterns vassa och heroiska föreställningar. Spola fram till 17.58.

Herre med vackra ögon

Sedan två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i, däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är. Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på varandra. Jag höjde armen. Han också.

Hej, sa vi.

I går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag skuttade efter bussen från höger. Min buss.

När jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och så rättar hon till sina glasögon.

Och så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan utan minsta ättika i tonen.

Dagen passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe. Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och chauffören börjar tala i högtalaren.

Jag vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på honom i går.

Herre. Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig …

Dagen till ära

Godis, film, profit

Tidningen Fokus listar i veckans nummer (ännu inte på nätet) 40 dokumentärer som man tycker är nödvändiga att se. Jag har aldrig gjort någon sådan lista, inte sedan jag var elva-tolv år och satte ihop världslag i fotboll, hockey och även godispapper, som jag under en högfrekvent period av mitt liv klistrade på A4-papper och satte in i en pärm, som blev två och därefter flera, och efter det tröttnade jag och åt allt mer godis i takt med att jag tränade och lirade fotboll när jag kunde. Det är tur att det inte blev fler sporter för mig, för då hade jag frossat i än fler sötsaker.

En scen i Jan Troells Sagolandet, en film som inte finns med på Fokus lista, visar hur kycklingar sorteras enligt principen blivande höna vidarebefordras till äggproduktion och kommande tupp mals i en kvarn. När jag en gång såg de bilderna kom jag att tänka på koncentrationsläger. När jag i dag funderar på just de sekvenserna drar jag paralleller till hur vissa antaganden och mål kan få vuxna människor att rata andra.

Att unga med aktivitetsersättning ökat med si och så många procent är en alarmklocka. Att andelen psykiatriska diagnoser siktar mot stjärnorna är en annan tickande bomb. Är det fel på ett strukturerat samhälle, som tar hand om sina invånare och som låter analys och handling gå före känsla och etiketter? Och hur kommer det sig att de privata initiativen inom äldrevården hellre verkar för lidande än läkande? Är det fel på ett sammanhang som låter välfärd gå före profit?

I veckan är det lätt att skratta åt den amerikanske republikanen som ville avskaffa och glömde vad. Javisst, har vi alla gjort bort oss. Men att vilja göra sig av med handels- och utbildningsdepartement plus energiavdelningen. Är det egentligen någonting att garva åt? Även om det sker i synergiernas namn och man får jättemycket godis av en eller annan som tjänar på affärerna.

Madame spelar

Isabelle Huppert kan med sitt skådespeleri och den regi hon tar emot få mig att tappa andan. Någon gång har min ryggrad knäppt till.

I tonåren hamnade jag och en kompis på en liten biograf i Köpenhamn. Vi löste biljetter till en film med en affisch som visade en på något sätt vild kvinna och en lika exalterad man. Huppert och Philippe Noiret agerar i Bertrand Taverniers undergångsstämning Coup de torchon, baserad på Jim Thompsons bok. Den handlar om människor som luckrar upp sin moral och är i något slags fysiska excesser eller så handlar filmen om vad värmen och främlingskapet kan ställa till med. Möjligen är storyn en kulturell fortsättning på Paul Bowles Den skyddande himlen, som för övrigt blev en strålande iscensättning av Bernardo Bertolucci.

Min kompis och jag knockades av dystopin och det förgörande spelet. Svallvågorna satt kvar länge, faktiskt ända tills jag något decennium senare såg om filmen. Hur som helst undrar jag om det inte är tack vare Coup de torchon som Isabelle Huppert kunde göra en så lyckad tolkning i Claire Denis White material. Den filmen tar vid där den förra slutade. Rötterna har satt sig. När nu det vita materialets kolonialistiska trådar slits upp är det inte bara fantomsmärtor som framkallas.

Den kanske bästa eller i varje fall värsta huppertska tolkningen – Ma mère är en jävligt obehaglig berättelse om en gränslös morsa gestaltad som det mest (o)naturliga i världen – är hypnotiskt att följa. Den glöms lätt bort, när superlativerna, som i dagens DN, strilar kring henne. Det här året tilldelas Huppert Stockholm filmfestivals hederspris. Gratulerar, madame.

Brellust

I Thessaloniki går den internationella filmfestivalen in på sina sista rutor. I Stockholm projiceras det sedan i går en massa drömmar. Själv har jag lust att lyssna på Jacques Brel. Kanske du också.

Släkten, staden, fristaden

Grabben och jag höstlovsåkte till Guds stad, det vill säga Thessaloniki. Den luktar en hel del fasad blandad med havsångor som väller in från strandpromenaden. Det var gott att träffa släkten. Brorsorna har vuxit än mer och vi gick bland annat en vända på universitetet. Högt uppe på en byggnad, det måste vara på den sjunde-åttonde våningen, har någon målat ”Det här är den sista lagen”. 

Min yngste bror berättar för mig att orden syftar på att ett grekiskt universitetsområde är en fristad, även gentemot polisen. Det utnyttjas av kriminella – därför ett kommande lagförslag om polisiära interventioner. Min bror vill givetvis minska kriminaliteten på området, som droglangning, överfall etc, men han vill inte att det sker på bekostnad av studenternas autonomi.

Brorsan är både ung och arg och skeptisk mot hela den grekiska samhällsapparaten. Alla skor sig på alla. Eller så försöker de tjäna en hacka. Jo. Mycket har gått fel i landet. Mycket ilska pyr. Det är svårt att förstå hur lösningen blir. Om den blir. Ska huvuden ska rulla och i så fall hur många? En generation? Två? Eller ska det systematiska utnyttjandet och den befängda korruptionen slätas över och förlåtas i ett slags monetär försoningsprocess?

Tio år kommer det att ta att få landet på fötter, tror min bror. Innan dess har han avslutat sina studier och emigrerat. Det har han bestämt.