Glömt

Grabben gillar inte att städa, så ibland plockar min fru eller jag upp det ena och det andra. Den här skrutten har vi glömt. I flera dagar.

Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.

Bilder

Vi människor är rätt sammansatta. Vi är de vi är och vi har våra bilder av vilka vi är. Inte alltid stämmer de, bilderna alltså, överrens. Men vi går inte itu för det. Tur är det. En vass brödratrio uttrycker saken på det här sättet.

Glatt skratt

Vad går du igång på?

James Lipton ställde frågan i intervjuprogrammet ”Actor’s studio”. Svaret i eftermiddags överraskade glatt.

När människor, män eller kvinnor, skrattar helt okontrollerat, svarade skådespelaren Dustin Hoffman.

Själv kunde jag inte sitta stilla när jag såg vad Grandma gör i sista inslaget.

Benspring

Ibland har jag spring i benen ...



... men kanske inte riktigt så här mycket.

Diagnoser

Idag klappar jag händerna och är glad över att transvestism inte längre diagnostiseras. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle utan moraliserande skygglappar.

Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.

Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.

Gult och rött

Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.

Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.

Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.

Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?

Vilja och skola

Vi har alla ambitioner och prioriterar olika. Vi gör våra val och vill än det ena, än det andra. Göra plattan, baka brödet, komma igenom den boken eller den dörren. Vara stjärna eller kamel för en dag. Softa, sova, svettas.

I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.

Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.

Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.

Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.

I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?

Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.

Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.

På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …

We’re a family

Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.

För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.

Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.

Garderober, väljare, gangsters

Dagarna verkar inte bara bli kortare; de går snabbare också. Igår klämde grabben och jag i för vårt fosterland och knipsade med bultsax ansenligt tjocka metallstänger, så att hyllorna i min frus vassa konstruktion till garderob ska passa. Det var svettigt och som äldst på plan gjorde jag grovjobbet.

Dagen innan när presidentvalet i USA avgjordes hörde jag att 30- och 40-åriga amerikaner som aldrig tidigare röstat masat sig till vallokalerna. Det är fantastiskt. Det föder hopp.

Samma dag såg jag det italienska dramat ”Gomorra”, som är baserad på Roberto Savianos bok om maffian i Napoli och hur den kriminella verksamheten ynglar av sig, ändrar form och sedermera etableras i legitima sammanhang. Filmen är mörk som natten och plågsam att följa, för att verkligheten som gestaltas är fasligt tung och cynisk utan några visioner om framtiden. Miljöerna är sjaskiga, människorna råa, handeln brutal. Den är en tydlig spelfilm, där hjältar och (såklart) antihjältar återges med ett slags dokumentär, närmast antropologisk, form, som jag just nu inte kan erinra mig att jag upplevt tidigare. Mästerligt är ett epitet som passar. Och. Sitt kvar under eftertexterna.

En tur med Bond

Jag hade aldrig möjlighet att se förhandsvisningen av den nya Bondfilmen. Jag fick reda på att distributören förbjudit journalisterna att ta med kamera, mobiltelefon eller annan inspelningsutrustning in i biosalongen. Vidare skulle man i foajén ”tyvärr ha en säkerhetskontroll” (citat ur pressmeddelandet).

Huruvida det blev verklighet av restriktionerna vet jag inte. I varje fall kan jag instämma i att upphovsrätt är viktigt. Men är det angeläget på det sättet? Svaret kommer i nästa offensiv. Biobesökarna ska övervakas med mörkerkamera. Övervakningsutrustning till 149 biografer i landet har köpts in.

Dessutom – och detta är väl själva poängen: ”Personen med mörkerglasögon står vid sidan och stör inte biopubliken.” Glöm ”Bonde söker fru”. Ta dig en Bondgubbe eller –gumma istället. Men för det krävs bondtur. Såklart.

Anteckningar

På ett möte i dag var det genomgång av en datagrej. I runda slängar satt femton kvinnor och tio män runt bordet. Tio av kvinnorna förde anteckningar. Ingen av männen.

Min slutsats är enkel. Män kan eller tror sig kunna. Kvinnor vet eller vill veta.

Så det gäller att ligga i.

Soligt

Det är ont om ljus så här års men både igår och idag sken solen.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.