torsdag 26 juni 2008

Det går som det går

Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.

Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.



Själv kopplar jag ner för ledighet.

Trevligt månadsskifte!

onsdag 25 juni 2008

Ekorrande, avgörande

En fördel med att växa upp är att man kan lägga saker bakom sig. Det är dock lättare sagt än gjort. Själv har jag samlat specifikationer och räkningar, anmälningar och uteslutningar, information om ditten och datten på hög mest för att kunna ha referenser till ytterligare ekorrande. I helgen fick jag nog och gjorde aska av flera årshögar.


Det kändes bra.

Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.

tisdag 24 juni 2008

Midsommar, marguerita, mossad

Marguerite Duras genomförde en rad märkliga projekt i form av romaner och pjäser. Hon filmade också och egensinnigast av allt som hennes späda uppenbarelse åstadkom tycker jag är hennes två filmer India son och Son nom de Venise dans Calcutta désert. Båda långfilmerna har nämligen samma ljudband.

Jag vill tro att franska Marguerites ande svävade omkring – i likhet med en massa andra levande och döda – när vi snackade och firade midsommar.

Två gånger riktade jag telefonen, tryckte på knappen och sim sa la bim rörde sig bilderna.

Den första filmen heter Mossad.



Den andra har ännu ingen titel och kanske lika bra är det. Eller kanske den skulle kunna heta marguerita? Lagom läskande en skön midsommarafton.

måndag 23 juni 2008

Skyggt gnägg, trång skalle

Fördomar växer inte på trän men de ynglar av sig. Det ska inte förknippas med puritanism, ett ämne som DN:s debattsida basunerade ut igår. Att Hanne Kjöller, vid samma tidnings ledarredaktion, idag tog avstånd från debattartikeln gillar jag.

Ett av mina första sommarjobb innebar tjänstgöring vid stadens lasarett på en avdelning belägen under jord. Arbetsplatsens geografiska läge färgade av sig på några av de anställda, som bar skygglappar och ibland gnäggade ikapp.
Du kommer aldrig att gifta dig med en neger, fick tonåringen med de öppna naiva ögonen och de känsliga öronen höra.
Det kommer aldrig din mamma att tillåta, fortsatte de och galopperade.
Eiihi! Jag tror på kärleken, utropade pojken till svars.

Tre av tio amerikaner hyser fördomar mot andra raser. Det visar en undersökning beställd av Washington Post och ABC News. Nästan fyra procent av de svenska valbara tycker att Sverigedemokraterna är ett parti värt att rösta på. Enligt DN/Synnovates mätningar.
Jag tycker faktiskt att trångsynt folk som Jimmie Åkesson borde trä på sig en kondom över skallen och känna hur det är att kippa efter andan och vara förbjuden att vara. Som en oönskad spermie.
Hmm, kanske är det just det han uttrycker med sin politik.

söndag 22 juni 2008

Gladfotboll, memoarer, bagage

Vunna tekningar, schlagerpoäng och så denna härliga gladfotboll. Hur kommer det sig att de ryska kosackerna sprang och holländarna flög och for? Putinpengar? Oljebaroner? Den importerade tulpanen Hiddink? Jag bara frågar, eftersom jag fortfarande har matchen mot Spanien på näthinnan.

Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.

Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!

Tillägg: Här är en del av filmen

torsdag 19 juni 2008

Vodka, sex i stan & fotbojor

Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.

För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.

Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.

Glad midsommar.

måndag 16 juni 2008

Aldrig för sent

Av turkarnas osannolika vändning mot tjeckerna igår kan vi lära oss en sak. Det är aldrig för sent.

Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.

Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.

Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.

fredag 13 juni 2008

Sparka spring

Härom dagen hejade jag på Turkiet när de sparkade och sprang mot Schweiz. Grabben var lite förvånad över det, eftersom han ”avskyr” - så mycket han som grabb nu kan avsky något - det turkiska, av den enkla anledningen att grabbens pappa är från Kurdistan och militärerna som tar order från Ankara gör titt som tätt räder i området där grabbens pappa växte upp.

Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.






Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.

torsdag 12 juni 2008

Kroater och kommentatorer

Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.

Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.

Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.

I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.

Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.

onsdag 11 juni 2008

Skolgårdssång

Ibland faller det sig att jag hör historier från skolans värld.

Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.

Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.

Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.

Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.

Oj, fick jag till svars.

Obrigado.

tisdag 10 juni 2008

Allt möjligt

Hade Strindberg skrivit en roman om fotboll hade en av huvudpersonerna, säkert en vänsterback med högerfot, haft storhetsvansinne och siktat på inte bara VM-guld utan också skytteligatiteln. I ett av de första kapitlen skulle vi ana stordåd med en modest seger à la den holländska vinsten över italienarna.

Med Zlatan är allt möjligt. Han skapar i stunden. Kreativiteten, håret och pondusen delar han med Strindberg. Den senare siktade mot guld, den förre är redan en slipad diamant men ibland når hans och kamraternas spel inte högre än kattguldsnivå.

I romanen om fotboll skulle Åsa Linderborg haft en given plats i startelvan. Jag hade hennes Mig äger ingen som sällskap under dagens tårdrypande lunch. Hon är såklart ingen lirare men hon kämpar jävlar anamma, ungefär som Dirk Kuyt gjorde i gårdagens drabbning. På en ytterplats skulle jag gärna se Karin Boye, men om det bestämmer August. Kristina Lugn vore garanterad en bänknötarroll med sin positiva energi.

1978 var året då Holland senast flög över Italien. Jag kommer ihåg Dino Zoffs sprattel efter Arie Haans kämpaskott från lååååångt håll. Och jag kommer att minnas gårdagens första mål, eftersom jag lärde mig något nytt om offside och att lagd spelare ligger. Det får mig att osökt tänka på skolorna och alla avslutningar den här veckan.

Vi lär för livet. Vägen är målet. Och allting är möjligt. Och så möts Sverige och Grekland ikväll.

söndag 8 juni 2008

Lite mer vuxen

Min fru och jag fick igår höra att tack vare barn så blir jag lite mer vuxen hela tiden. Grabben sa det mellan gårdagens matcher, och jag tackade för passningen och vi såg Prestige sent igår kväll. Den var märkvärdig på så sätt att den handlade om magi och två trollkarlar som utförde illusioner. Men inte bara det: filmen gick ut på att de båda kontrahenterna nummer avslöjades – hela tiden. Det var förtrollande mer än några ögonblick. Att Michael Caine medverkade i en biroll gjorde sitt till.

I morse gjorde grabben ett trick med en gummiboll, som han petade in i handen, och sedan hux flux var den borta. Men så tog han fram den bakom mitt öra. Strax visade han mig hur han gjort, men innan dess bara gapade jag och kände mig som barn på nytt.

lördag 7 juni 2008

Fotbollsgrymt

Näe, knappast en straffspark. Öppningsmatchen var som vanligt: båda lagen var skraja att torska. Tv-sändningen producerades av hurtbullarna på TV4 och även om jag gillar Jens Fjellströms kommentarer – visst kan man tro att han refererar en modevisning istället för sparka spring! – är det väldigt mycket ovasst, oklipskt och ogenomtänkt som sipprar genom mikrofonerna. Nu säger jag inte att SVT är så mycket bättre, men oj vad jag blir nostalgisk när jag tänker på att Gerry Francis och Ray Clemence en gång grymtade i Eurosports muffar.

Kul att det svänger om Portugal och Turkiet. Nu börjar andra.

onsdag 4 juni 2008

En röst, en man

Det mest minnesvärda idag var inte att vi ajournerade oss över sommaren eller
att jag sprang 19 minuter eller
att arkivet börjar få form
nej
det jag kommer att minnas är att när jag går in i Hallonbergens centrum hör jag en röst säga:

När jag får ett riktigt jobb ska jag bjuda dig på pizza!

Orden sägs innerligt, nästan naivt, som om de uttryckte en dröm. Jag hinner tänka att så där lät det ungefär i tonåren inför första jobbet och tanken på kronorna som redan brände i fickan.
Jag vänder mig om och tittar på personen ifråga. Han är man. Medelålders. Har mörkt hår. Säkert sydamerikanskt påbrå. Hans kompis, som står med ryggen mot mig, kan vara arab att döma av hårets svall.
Det ska jag göra, säger mannen med eftertryck. Bjuda dig på pizza.

måndag 2 juni 2008

Ansvar

Idag var det förhandling. Budet vi la fram togs inte emot väl, men så ville vi ju baka en riktigt god kaka. Ansvarslös var ett epitet, som ven genom rummet. Jag fångade kommentaren och svalde den. Tog den åt mig och kände samtidigt att nu är jag vuxen.

söndag 1 juni 2008

Brända uppföljare

Brända av solen, en av 90-talets bästa filmer, innehöll delar Tjechov och Tarkovskij som garnerades med pur skräck. Rolig var den också. Nu kommer en fortsättning, uppger Washington Post, i form av en tudelad långfilm OCH tv-serie i 12 delar. Går det att ta på allvar? Regissören Nikita Michalkov, som har blandat och gett lite hur som helst sedan 1994, då han hyllades världen över för Brända..., har flera gånger visat sig vara en lysande skådis. Nu utger han sig för att vara en hängiven Putin-fan. Det är en rolltolkning som jag har svårt att smälta.

Anfall & försvar

Utan anfall inget försvar. På Råsunda saknades Zlatan direkt efter att han blivit utbytt. I Wroclaw tror jag att Lövgren och Vranjes hade fått fart på den passiva offensiven. Nu gick det som det gick. Frustration.

Britten Terence Davies berättar mycket starkt om laddade förhållanden och hur de kan komma till uttryck. Kanske såväl fotbolls- som handbollsherrarna skulle tagit sin en titt.

För tydlighetens skull: I scenerna nedan möter vi en bror och två systrar, varav den ena ska gifta sig. Mamman och pappan medverkar också. Filmen heter "Distant Voices, Still Lives". Den är min favorit. Mycket nöje.