Känsligt, kyckling

Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.

Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.

Tänk på skumgodis, sa jag.

Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.

De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.

Hetero eller homo

Världsbilden i nyhetsmedierna är väl mest heterogen och föga homogen.

Dagens nätupplaga av Washington Post lockade med först rubriken

60,000 Dead or Missing in Burma

sedan

Execution Is First Since Ruling.

Så värst upplyftande var inte heller det tredje dragplåstret:

Fannie Loses $2.2 Billion As Home Prices Fall.

Ja, alltså... Det var nog lite mer homo än hetero över det här.

Hur som helst.

Imorgon är det dags för tre nya lockbeten.

Dagen till ära

Ibland hänger jag upp mig på SVT:s nyhetsrapportering. I en eftermiddagssändning visades ett inslag från Turkiet och dagens 1 maj-demonstrationer. Till bilder av kraftiga vattenkaskader mot en folksamling berättade reportern att ”polisen var tvungen att rikta vattenkanoner mot demonstranterna”.

Nu undrar jag.

Var polisen verkligen tvungen? Eller ansåg man sig vara tvungna?

Med andra ord (eller rättare sagt frågor): Utövade man sin makt eller handlade man i nödvärn?

Det är skillnad.

Ett annat inslag från samma sändning handlade om vänsterpartiets manifestation i Stockholm dagen och arbetarna till ära. På sammankomsten i Kungsträdgården talade Anna-Karin Eklund i egenskap av ordförande i Vårdförbundet.

En åhörare fick av reportern frågan vad hon tyckte om Eklunds medverkan. Åhöraren såg inget konstigt i det utan tyckte att Eklund tillhörde vänsterrörelsen.

I klippet direkt efter säger reportern till Anna-Karin Eklund att ”åhörarna uppfattar det som att du tillhör vänsterpartiet”.

Jaså, sedan när blev rörelse och parti samma sak?

Min fru och jag var en sväng i Kungsan. Vad nyhetssändningen inte nämnde var att huvudtalaren i Kungsan, Seluah Alsaati, som är ordförande i ung vänster i Stockholm, är en fenomenal talare, som väcker inspiration och engagemang med massor av väsentligheter om vårt samhälle och vår tid framförda på ett slampoetiskt vis med stort hjärta.

Förnekandets lovsånger

Ibland tycker jag att Turkiet är en knäpp gök, som sjunger falskt från såväl minareter som ångbad. Nu överdriver jag en hel del men den turkiska staten är en konstig organism som envist och hårdnackat sjunger förnekandets lovsånger. I första hand tänker jag på det osmanska väldets övergrepp under 1910- och 1920-talen mot framför allt armenier men också kurder, greker och assyrier. I andra hand tänker jag på den hårt skurna yttrandefriheten i landet. Enligt veckans DN (TT och Reuters) ska den omstridda paragraf 301 få en ny refräng. Staten ska inte så lätt som tidigare kunna väcka åtal mot personer, som ”förolämpat den turkiska identiteten”.

Kanske är det en början för att staten Turkiet ska stampa takten aningen ångerfullt över forna tiders förseelser. För utan botgöring kommer de snart 100 år gamla övergreppen att skugga allt vad man företar sig. Allt.

Fråga vilken människa som helst om det hur länge som helst går att hålla dörren till uret stängd. Klockan tickar med andra ord, och göken kan ju inte bara sluta sjunga, för att uttrycka sig med näbbar och klor. Hur kul är det på en skala – i såväl dur som i moll!

För övrigt undrar jag om tragiken i Österrike är regisserad av Guds grumligt goda hand. Minns österrikiska statens och folkets nazistvänliga välkomnande 1938. Minns Kurt Waldheims famösa karriär som politiker, förbundspresident och till och med FN:s generalsekreterare. Är liken i garderoben en nationell angelägenhet? Eller snarare en internationell business?

En grabb, ett folk

Grabben, min fru och jag kollade på dokumentärserien "En bro över Wadi" igår. Den handlar om en skola i Israel, där eleverna i åk 1-5 har å ena sidan arabiskt, å den andra judiskt påbrå och undervisningen sker på både arabiska och hebreiska. Projektet är stort och modigt och den fyradelade serien, som tog slut igår, var spännande att följa.

Under tiden som vi kollade frågade grabben hur det kom sig att konflikten var så het i Mellanöstern och vi försökte förklara så gott det gick, varpå grabben drar slutsatsen att "araber och israeler kommer att bli ett och samma folk".

Hmm, den reflektionen satt som en smäck.

Give peace a chance.

Bostäder och själar

I Hallonbergens centrum i går berättade vänsterpartiet om den bostadspolitik de tror på för Sundbybergsborna. Ballonger delades ut till alla glada. Jag blev utan.

I ett blad, som gavs till åhörarna, stod en notis om att den som inte har råd att köpa en bostadsrätt i centrala Stockholm i stället kan bjuda på vårdcentralen Serafen. Och varför inte, det är ju det en möjlighet att skaffa en familj av alla de slag med tanke på den strida strömmen patienter. Vad gäller de inre demonerna tror jag de skulle lugna ner sig med tanke alla vita rockar som skulle fladdrish förbi. (Jo, grabben och jag såg ”Ett öga rött” i eftermiddags och vi skrattade gott många gånger åt alla träffsäkerheter och pinsamheter. Filmen var förvisso utdragen men gussilago är fantastiskt vackert ord.)

Frågan är vad som ska säljas ut när bostadshusen och andra kommunala såväl som statliga verksamheter är minnen blott. Jo, jag tror det gäller att ha sina kanoner laddade, jag menar alltså listan med klassiker, som kommer att vara en outsinlig källa för både inspiration och villfarelse. För den som vill tjäna sig en framtida hacka säger jag inte koncern, synergi eller andra bokstavskombinationer som xml och adhd. Nej, jag säger själar – döda själar. Nikolaj Gogol visste vad han skrev om för en sisådär 150 år sedan, men så var han också ryss och han var väl troende ortodox och hade han levat idag hade han firat påsk. Det gör grekerna och om jag uppfattade det rätt så gör syrianerna det också, i varje fall de som stiligt uppklädda besökte den ortodox-syrianska kyrkan vid torget i Hallonbergens centrum. Det är där allting händer.

Glad påsk.

Alarmerande siffror

I dagens DN skrivs att i blott 36,5 % av börsföretagen sitter fackliga representanter. Den procentsatsen väcker oro. Vad som inte står i texten men som kanske är än obehagligare är hur många av börsföretagens anställda, som inte är fackligt anslutna.

Att blottare inte är ofarliga, fula, gamla gubbar som det enbart är synd om har framgått i samband med utredningen kring mordet på Engla. Vetenskapen har i drygt 20 år (återigen DN) känt till det potentiella våldet hos män som drivs att offentligt exponera sina kön för barn och ungdomar. Lagstiftarna och politikerna skäms nu över att de inte tidigare lyssnat. I sammanhanget saknar jag en annan statistisk siffra, nämligen hur många tjejer som varje år utsätts för blottare. Jag tror att siffran är hög, så pass hög att nya, omfattande administrativa rutiner skulle få skapas för att

1. ta emot och hand om de drabbade tjejerna

och

2. vårda och straffa de manliga förövarna.

Brasa på kinesiska

Om jag förstår en fras rätt i dagens ledare i DN kan bara kineser laga kinamat. Svenskar kan i varje fall inte krydda eller woka på kinesiska. Innebär det att det som är kinesiskt är oantastligt? Är svenskar bäst på att supa svenska snapsar? Dansar polacker perfekt polska?

Nej, just det.

Inte heller får den kinesiska regeringen bryta mot mänskliga rättigheter eller barnkonventioner bara för att man gör det på kinesiska och i staten Kinas namn. Men att de gör det kräver protester. Att bojkotta OS-invigningen, ett symboliskt spektakel med konstnärliga inslag, tror jag är som att pissa mot vinden.

Hellre handelsembargo. Det skulle sätta press på den kinesiska regeringen och dess korrupta utövare. I en insändare i DN idag tycker en läsare ungefär samma sak.

Den olympiska elden ska upp till Mount Everest och även komma till Lhasa på vägen till Beijing. Enligt Washington Post hyser myndigheterna oro över att elden kommer att släckas av demostranter. Jag tror snarare att elden kan komma att symbolisera det allt bestämdare motstånd som de kinesiska auktoriteterna dagligen kommer att tvingas möta.

Därmed inte sagt att inte vem som helst kan tillaga anka eller nudelsoppa. Även Jansson måste kunna fresta med det.

Böka

Det känns ruttet att Beijing tilldelades OS.

Den kinesiska regeringen fängslar medborgare som anses oppositionella och illojala. Hur många som hamnat i onåd vet inte ens människorättsorganisationerna, inte heller hur många som misshandlats, mördats eller försvunnit spårlöst.

Ett försvinnande på våra breddgrader handlar den fina kortfilmen "En tant försvinner" om. Den visas på SVT2 nu på skärtorsdag. Jag tycker att den har samma öppna, lekfulla, lite syrliga ton som den tyska spelfilmen "Den förskräckliga flickan".

Vad jag vill ha sagt med det här är att det lönar sig att gräva och böka. Är spadtagen tillräckligt kraftiga och många kommer man till slut till Kina.

Berätta i bilder

Grabben och jag tog oss till Kulturhuset idag, gled över Sergels torg samtidigt som en demonstration om USA:s militärstyrkors närvaro i Irak nådde sitt mål. Vackra banderoller med starka ord hängde från räckena. Två, tre jättelika irakiska fanor bars till plattan. En grupp spelade svängig musik stod på scenen och tog emot alla människor. Vi tog oss upp till det lite röriga kaféet i mitten av huset på plan 2 eller 3. Det blev en lunchfika med sallad och vatten för mig, kladdkaka och cola för honom. Därefter väntade The Man, eller rättare sagt The Tramp.

Charlie Chaplin var bäst. Han är det. Inget snack. Sättet han skildrar den lilla människan med alla hennes sidor är så omvälvande och gripande och så fantastiskt att det är sant.

Utställningen på Kulturhuset innehåller en massa fotografier som emellanåt känns tagna ur de sammanhang motiven en gång var en del av. Förklarande bildtexter överlappar inte den ihåliga känslan. Mer talande (!) är snuttarna som visas på ett tiotal skärmar och som projektioner. Det är bara att bara vrida på huvudet. Från en monitor till en annan illustreras den lille luffarens utveckling: hur han går från en rullskridskoåkande flörtande pajas till att bli en romantiker som vill göra världen till en bättre plats och hur han får även blinda att se.

Jag intar gärna rollen av att förklara för grabben, försöka göra det klart och tydligt att det Chaplin gjorde var stort. I ”Stadens ljus” är blomsterflickan blind och han är en luffare. Hur berättar man i bild att hon tror att han är en miljonär? Och hur ska det gå upp ett ljus för honom att hon är blind? När jag snackade och höll låda lyssnade en gammal dam samtidigt som hon tittade på nämnda filmsekvens. Hon nickade mot grabben och mig samtidigt som tårarna strömmade ner för hennes kinder.

Jag blir lite sentimental men tänk vad Chaplin kunde. Och visst är det festligt att hans genialitet och universalitet är som två tidlösa bamsekramar, som var, när, hur som helst når vem som helst. Idag på Kulturhusets femte plan fnissade folk. De flinade och grinade och brast ut i gapskratt. Så sker säkert även imorgon.

Vem gör "Diktatorn" idag? Det är förvisso andra tider, men den skulle behövas. Det visar inte minst eftermiddagens demonstration i Stockholm.

Beröringspunkter

Poeten Aase Berg skriver om oro och ångest och sorg. Det är lätt att bli ledsen över hennes ord. Men i böckerna finns också en enorm nyfikenhet, en upptäckarglädje med vilken orden strålar samman och bildar nya konstellationer och väldigt glada stunder.

Under några månader har jag haft sällskap med tre av hennes diktsamlingar. Förra veckan läste jag de sista stroferna ur Loss. Som appendix ger Berg några nycklar till dörrar hon vill att jag ska öppna. En av dörrarna leder till en händelse om en soldat och om hans tjänstgöring i Irak och om hur hans pluton råkar köra över en flicka, som ska hämta en vattenflaska hon fått kastad till sig av en annan soldat. Flaskan ligger på gatan. Varken föraren eller flickan ser.

En liknande tragedi ingår i In the valley of Elah, filmen som drabbade mig. Den scenen, då en pojke springer efter en boll, blir utgångspunkten för flera personers infernon.

Soldaten, som Aase Berg berättar om, tog tag i situationen och skrev tillsammans med andra, däribland Berg, en antologi om vad som hänt. Det låter som ett fint, positivt och uppbyggligt sätt att bearbeta traumat.

Beijing-perspektiv

I dagens DN på ledarplats reflekteras över den kinesiska statens övergrepp gentemot sina medborgare och framför allt de så kallade oppositionella som fängslas, misshandlas och även mördas. Ledarredaktionen drar slutsatsen att alla idrottsmän som får delta i OS ska åka dit, och att ”politiker, diplomater, journalister, opinionsbildare, ideella organisationer med flera - har ett ansvar för att lyfta fram de uppgifter som regimen helst talar tyst om”.
Det är svårt att inte hålla med om de sakerna, både vad gäller det idrottsliga och det informativa (dvs ”lyfta fram”) i artikeln.
Vad DN:s ledarredaktion inte nämner är om handelsembargon av några slag är utvägar för att sätta press på den kinesiska makten. Är inte embargo ett alternativ att ta upp på ledarplats i en sådan som dagens artikel?
Kanske blandar jag ihop DN:s oberoende liberala ledarjournalistik med politiska högervindar och partierna som yr däromkring. Men jag måste ställa frågan: är embargo något som enbart associeras med radikala, med vänstersympatisörer?

DN:s månadslånga kampanj för människorna, som fallit i onåd av den kinesiska staten, har varit hemsk och hemskt bra.
Jag hoppas också att tidningen betalat Amnesty International och Reportrar utan gränser för alla skrämmande och upplysande uppgifter man lyft fram.

Dessutom undrar både min fru och jag om det kommer att skrivas om något annat än idrott när Peking-OS väl går av stapeln.

Birgitta & Bennet

Gårdagens debatt i ”Agenda” på SVT hade som rubrik ”Är det dags att kvotera in kvinnor i företagsledningar?” I debatten deltog Birgitta Johansson-Hedberg, fd vd Föreningssparbanken, och industrimannen Carl Bennet.

De titulerade varandra på olika sätt. Hon kallade honom för hans fulla namn, det vill säga Carl Bennet. Han tilltalade henne med endast förnamnet, alltså Birgitta.

Var hans sätt ett enkelt medel för att trycka till henne? Ja, det tror jag. Nej, förresten, det anser jag. Sedan om han var medveten om vad han sa är en annan femma.

Liv, ansvar, brott

Livet kan aldrig bli en dröm, men livet på film kan tangera själva livet. Jag tänker på de olika parallellerna, när jag en natt – ironiskt nog väcks av en mardröm och – inte kan sova. I stället tittar jag på en tv-kanal, som sänder Tim Robbins drama ”Dead man walking” från 1995. I filmen följer vi en dödsdömds relation med en nunna. Ont och gott men även bot och bättring är teman som utvecklas. I slutet av filmen når mördaren insikten att hans handlingar varit fruktansvärda. I nästa stund bekänner han sitt brott. Bekännandet visar sig vara en stor lättnad för den dömde – och för den katolska systern.

Några dagar tidigare hade jag sett Gus Van Sants lysande ”Paranoid Park”, som har premiär i morgon. Filmens stora förtjänst är att den på ett ruggigt övertygande sätt skildrar en tonårig killes ånger över att han orsakat en annan människas död. Den stora frågan som drivs i dramat är om pojken ska berätta för någon vad han gjort.

Ska man snacka eller hålla käften präglade de nyligen uppmärksammade Kungsholmsrättegångarna mot 16-åringarna, som sparkade den jämnårige Ricardo Campogiani till döds. Just pojkarnas förnekelser försvårade rättegången men medförde väl(?) att de anklagade fick ringare straff än om de utförligare berättat om sina förehavanden under mordkvällen. Jag undrar hur det kommer sig att just de tonåringarna uppträdde så hårdnackade. Beror det på att deras advokater påpekat möjligheten att försvåra rättegångsarbetet om nej-svaren skulle dominera förhandlingarna? Eller har pojkarna anammat en kultur, som innebär att man nekar och skyller ifrån sig? Men är inte nekandet som princip en bra grogrund, en frodig mylla att utveckla sitt förakt inte bara mot sig själv utan också mot sina medmänniskor och samhället i stort? Vad händer då med begrepp som värdighet och respekt?

Att den mördade Ricardo Campogiani bara fick bli 16 år är ofattbart grymt. Men förlusten av hans liv får inte innebära att samhället skördar ytterligare liv genom att låsa in banemännen. De är tonåringar, barnrumpor faktiskt. De måste tas om hand, vårdas. Men framför allt måste de berätta. Annars går de sönder inifrån. Och då finns risken att de sparkar ännu hårdare nästa gång. Sorgligt nog greps två av de berörda pojkarna för ännu en misshandel i helgen.

Vem bär då ansvaret för att det är som det är? Föräldrarna? Skolan? Samhället? Kanske fiktionens verkligheter kan ge råd. I ”Paranoid Park” återges de vuxna som skuggfigurer, inte bara utestängda från ungdomarnas verkligheter utan också ointresserade av andra än sig själva. I en scen frågar mamman sin son en sak, varpå pojken förklarar genom att svamla. Hon nöjer sig med ett ”jaha, då så”. Den scenen är obetalbar och samtidigt så fruktansvärt tragisk. Vi kan göra en koppling till pojkarna i Kungsholmsrättegången. De ljuger, precis som huvudpersonen i Van Sants film gör det. Varför? Jo, för att det är vad som förväntas av dem. Återigen, är det en kultur att anamma?

Gus Van Sants film talar till mig och tilltalar mig på flera fronter. Vissa bildkompositioner är lika utmanande som konstverk och de skulle kunna uppfattas som svåra, till och med manierade om det inte varit för att hela filmen framkallar ett enormt flow. Berättelsen är uppbruten och förskjutningarna i tid många i både i bild och ljud. Jag kommer faktiskt att tänka på Andrej Tarkovskijs ”Spegeln”, som förvisso har en vidare berättelse som sträcker sig över flera decennier. Van Sant skildrar några dagar. Steven Soderbergs ”The Limey” vill jag också nämna i sammanhanget även om den filmen saknar såväl Tarkovskijs poetiska uttryck som Van Sants extrema känsla för nuet, nästan löjligt tydligt gestaltat med tyngdlösheten som skateboardåkarna upplever i ”Paranoid Park”.

Att ljuden i ”Paranoid Park” gång efter annan spelas baklänges förstärker den unge killens isolering, hans ånger och ångest. Och de otäcka oljuden fungerar även som en skarp kommentar till misslyckade föräldrarelationer och till den totala oförmågan att tala, prata, gadda. För vem ska killen i öppna sig? Och hur? Ja, hur? Hur berättar man? Skriv ett brev, föreslås det i filmen. Ta hjälp av religiös person, säger ”Dead man walking”. Snacka med mamma, pappa, någon vuxen. Kanske är jag naiv men förhoppningsvis hyser vi alla en önskan om en bättre värld. Men så blir inte fallet om vi inte talar och på vägen svarar för våra handlingar. Vare sig i dödscellen, i Paranoid Park, på Kungsholmen eller någon annanstans.