Herrar och kvinnor filmproducenter, hur fan kan det vara så att fabriksfilmerna fortsätter att framställas? En av de senast producerade, Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser, hade premiär i fredags. Jag tänker inte se den på bio trots att jag uppskattade DN:s sågning av filmen, som framstår som en kalkon, där Jakob Eklund med flera verkar agera utan annat än teknisk regi med efterföljande effekter samt ett magasin av floskler till repliker.
De prefabricerade rörliga bilderna har vi under några år sett som Beck-filmer. Där är seghet och korkade upplägg mer regel än undantag. Produkternas medvetet (eller omedvetet) rasistiska budskap är påtagliga, beroende på en grumlig dialog, där människor från andra kulturer än den svenska, möjligen även nordiska och germanska, ses som främlingar och benämns som ”de där” och ”sådana där” och dras, likt en arisk högerställd bena, över en kam. Att utöver detta bygga filmserien på Mikael Persbrandts och i viss mån Stina Rautelins närvaro lockar ofta till skratt – eller sömn. Förvisso läggs mycket komiskt krut på Ingvar Hirdwalls suput till granne, som jag gärna drar på mungiporna åt och med, men åt Peter Habers vattniga fiskuttryck finns ingenting att göra än att låta läpparna gunga i takt som en spegling av skådespelarens egen förvirring över frånvaron av uttryck, gestalt, roll. Att Beck-serien år efter år produceras tillsammans med tyska stålar är nog bra för arbetsmarknaden men konceptet innebär en återvändsgränd vad gäller kulturella utbyten människor och länder emellan. Tro mig, det här kommer att släta ut vår särprägel om vi ska försöka identifiera oss med den här sortens fabrikationer.
Figuren Irene Huss kom för något år sedan. Att hon är kvinna gillar jag och i anständighetens namn så vore det illa om inte usla filmserier skulle kunna sättas in i ett jämställdhetsperspektiv. Det är lätt att raljera och tro att det var bättre förr. Och det var det faktiskt, även om de svenska snutkvinnorna lyste med sin frånvaro. Bo Widerbergs Mannen på taket ger fortfarande rysningar, ja, även Mannen från Mallorca. Till och med en sådan idiotrulle som I lagens namn (med Stefan Sauk som våldskåt snut) upplever jag som ett genuint försök att skilda polisers vardag. Så herrar och kvinnor fabrikörer bakom Marin Beck, Irene Huss och Johan Falk, vad är det för fel att vårda det svenska arvet? Eller i varje fall försöka utveckla och nyansera det!
söndag 28 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Oj vad jag känner mig osugen på Johan Falk just nu....
Det massproduceras ju Wallanderfilmer med nu, med Henning Mankells goda minne. Det verkar vara rena löpande bands-principen som gäller.
Och så ska Kennth Branagh göra nya Wallander för BBC. Men det lär ju vara kvalitet. Kanske som det var tänkt från början?
Precis, Alla, något gott och blandat är knappast att förvänta sig.
Så var det säkert tänkt, Jah, det finns något genuint hos Wallanderrullarna, men det kommer sällan fram.
Van Veeteren-serien däremot lyckas - mycket bättre till och med - kom jag nu att tänka på.
Van Veteeren har jag sett och tyckt var bra. Finns samma lågmälda ton som i böckerna. I övrigt undrar jag hur det kan finnas publik för alla dessa polisserier av mindre än bra kvalitet.
Eva, tyskarna tar dem till sig och samproducerar gärna. Svensk krimi står högt i kurs, kanske för att Beck & co påminner om tyskarnas "Tatort", kanske för att det i filmerna är tacksamt att stoppa in reklam med jämna mellanrum.
Skicka en kommentar