måndag 31 maj 2010

Nostalgi, vemod

Känner mig aningen nostalgisk och lite vemodig. För någon vecka sedan var det 30 år sedan sångaren Ian Curtis tog sitt liv. I stället för att skriva en rad om hur New Order lirade konsert på ett år senare funderar jag vidare på fenomenet Curtis och Joy Division och att det på många sätt råder en förvirring kring vad som hände, hur det skedde och varför.

Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.


Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.


Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.

tisdag 25 maj 2010

Medial måndag

Måndagskvällar hamnar vi ofta framför tv-serien Medium och fascineras över Patricia Arquettes rättframma tolkning av Alison, som utan krusiduller men ganska ofta med komplikationer vandrar mellan olika skeenden och verkligheter, lägger pussel av sina drömmar och visioner. Till slut löser hon utredningen på ett rart och givetvis övernaturligt sätt.

I gårdagens avsnitt fick hon i vanlig ordning kontakt med en avliden. För ovanlighetens skull duperades hon ordentligt av mannen från andra sidan. Delar av avsnittet var ren thrillerfrossa, som fick grabben och mig att hålla händerna samtidigt som min fru blundade. Det var kittlande att se hur Alison, den inte bara psykiskt utan även fysiskt stadiga kvinnan, vacklade.

Att Alison till slut tog kontrollen över situationen och iscensatte en intrig med döden som insats, var liksom som med tandborstningen som följde. Det måste göras; skrivas, produceras, ageras, spelas in.Men det är ögonblicken av vilsenhet och famlandet i blindo som gör att vi kommer att fortsätta trängas i soffan kommande måndagar.

måndag 24 maj 2010

Burkar och bäver

När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.

När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.

Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.

torsdag 13 maj 2010

Ba-du-ba

Härom natten när det for omkring extra mycket såg jag äntligen klart filmen 35 rhums, som av jag påbörjade för någon månad sedan. Den är en skön och sorglig sak om hur vi glider omkring och möter oss själva och varandra i situationer som vi inte alltid kontrollerar eller förstår men som tvingar oss att agera. Den är en film om ensamhet och vänskap på samma gång. Vardagen är ungefär precis så som i den filmen, och det tycker jag inte vill säga lite. Fransk verklighet, svensk eller grekisk, vi har mycket gemensamt.

Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.

Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.

onsdag 12 maj 2010

Mumma

Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.

Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.

I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.

måndag 10 maj 2010

Tomater, poesi, garnityr

Jag planterade tomater i helgen. Lite sent såklart men jag är ju den jag är. April är poesins månad - i varje fall i USA. På mailen får jag från poets.org en dikt varje dag. Det här året har jag knappt hunnit läsa alls av utbudet och jag svälter. Men så guppade dikten "Sharks in the Rivers" av Ada Limón till mig. Den går så här (kursiveringarna är poetens):

We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—

our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.

All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.

I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.

It is a short walkway—
into another bedroom.

Consider the handle. Consider the key.

I say to a friend, how scared I am of sharks.

How I thought I saw them in the creek
across from my street.

I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.

She sends me an article from a recent National Geographic that says,

Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.


Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.

Through another doorway, I walk to the East River saying,

Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.


I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.

The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.

I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,

I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.

I want them to burn in the water.

Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.

lördag 8 maj 2010

Vägar

Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.

I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.

En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.

söndag 2 maj 2010

Prognoser, låtar, sätt

Prognoserna är dystra. Det som kallas stålbad tappas upp. Greklands sak är vår.

En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...


... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.

Originallåten har den här tappningen:



Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.

(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)