Godis, film, profit

Tidningen Fokus listar i veckans nummer (ännu inte på nätet) 40 dokumentärer som man tycker är nödvändiga att se. Jag har aldrig gjort någon sådan lista, inte sedan jag var elva-tolv år och satte ihop världslag i fotboll, hockey och även godispapper, som jag under en högfrekvent period av mitt liv klistrade på A4-papper och satte in i en pärm, som blev två och därefter flera, och efter det tröttnade jag och åt allt mer godis i takt med att jag tränade och lirade fotboll när jag kunde. Det är tur att det inte blev fler sporter för mig, för då hade jag frossat i än fler sötsaker.

En scen i Jan Troells Sagolandet, en film som inte finns med på Fokus lista, visar hur kycklingar sorteras enligt principen blivande höna vidarebefordras till äggproduktion och kommande tupp mals i en kvarn. När jag en gång såg de bilderna kom jag att tänka på koncentrationsläger. När jag i dag funderar på just de sekvenserna drar jag paralleller till hur vissa antaganden och mål kan få vuxna människor att rata andra.

Att unga med aktivitetsersättning ökat med si och så många procent är en alarmklocka. Att andelen psykiatriska diagnoser siktar mot stjärnorna är en annan tickande bomb. Är det fel på ett strukturerat samhälle, som tar hand om sina invånare och som låter analys och handling gå före känsla och etiketter? Och hur kommer det sig att de privata initiativen inom äldrevården hellre verkar för lidande än läkande? Är det fel på ett sammanhang som låter välfärd gå före profit?

I veckan är det lätt att skratta åt den amerikanske republikanen som ville avskaffa och glömde vad. Javisst, har vi alla gjort bort oss. Men att vilja göra sig av med handels- och utbildningsdepartement plus energiavdelningen. Är det egentligen någonting att garva åt? Även om det sker i synergiernas namn och man får jättemycket godis av en eller annan som tjänar på affärerna.