Sedan
två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i,
däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i
trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag
saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med
Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i
vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är.
Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på
varandra. Jag höjde armen. Han också.
Hej, sa vi.
I
går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en
buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från
höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick
fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt
sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag
skuttade efter bussen från höger. Min buss.
När
jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore
minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det
bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag
till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig
upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och
så rättar hon till sina glasögon.
Och
så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan
utan minsta ättika i tonen.
Dagen
passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe.
Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med
glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något
alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och
chauffören börjar tala i högtalaren.
Jag
vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be
herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på
honom i går.
Herre.
Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och
sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar
på någonting gott, väntar aldrig …
2 kommentarer:
Att använda sig av kollektivtrafiken kan ge oväntade insikter och lärdomar. Och vintermörkret är definitivt lömskt på mer än ett vis.
Härlig historia!
Skicka en kommentar