tisdag 15 november 2011

Herre med vackra ögon


Sedan två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i, däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är. Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på varandra. Jag höjde armen. Han också.

Hej, sa vi.

I går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag skuttade efter bussen från höger. Min buss.

När jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och så rättar hon till sina glasögon.

Och så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan utan minsta ättika i tonen.

Dagen passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe. Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och chauffören börjar tala i högtalaren.

Jag vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på honom i går.

Herre. Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig …

2 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Att använda sig av kollektivtrafiken kan ge oväntade insikter och lärdomar. Och vintermörkret är definitivt lömskt på mer än ett vis.

Eva Nygren sa...

Härlig historia!