Släkten, staden, fristaden

Grabben och jag höstlovsåkte till Guds stad, det vill säga Thessaloniki. Den luktar en hel del fasad blandad med havsångor som väller in från strandpromenaden. Det var gott att träffa släkten. Brorsorna har vuxit än mer och vi gick bland annat en vända på universitetet. Högt uppe på en byggnad, det måste vara på den sjunde-åttonde våningen, har någon målat ”Det här är den sista lagen”. 

Min yngste bror berättar för mig att orden syftar på att ett grekiskt universitetsområde är en fristad, även gentemot polisen. Det utnyttjas av kriminella – därför ett kommande lagförslag om polisiära interventioner. Min bror vill givetvis minska kriminaliteten på området, som droglangning, överfall etc, men han vill inte att det sker på bekostnad av studenternas autonomi.

Brorsan är både ung och arg och skeptisk mot hela den grekiska samhällsapparaten. Alla skor sig på alla. Eller så försöker de tjäna en hacka. Jo. Mycket har gått fel i landet. Mycket ilska pyr. Det är svårt att förstå hur lösningen blir. Om den blir. Ska huvuden ska rulla och i så fall hur många? En generation? Två? Eller ska det systematiska utnyttjandet och den befängda korruptionen slätas över och förlåtas i ett slags monetär försoningsprocess?

Tio år kommer det att ta att få landet på fötter, tror min bror. Innan dess har han avslutat sina studier och emigrerat. Det har han bestämt.