Madame spelar

Isabelle Huppert kan med sitt skådespeleri och den regi hon tar emot få mig att tappa andan. Någon gång har min ryggrad knäppt till.

I tonåren hamnade jag och en kompis på en liten biograf i Köpenhamn. Vi löste biljetter till en film med en affisch som visade en på något sätt vild kvinna och en lika exalterad man. Huppert och Philippe Noiret agerar i Bertrand Taverniers undergångsstämning Coup de torchon, baserad på Jim Thompsons bok. Den handlar om människor som luckrar upp sin moral och är i något slags fysiska excesser eller så handlar filmen om vad värmen och främlingskapet kan ställa till med. Möjligen är storyn en kulturell fortsättning på Paul Bowles Den skyddande himlen, som för övrigt blev en strålande iscensättning av Bernardo Bertolucci.

Min kompis och jag knockades av dystopin och det förgörande spelet. Svallvågorna satt kvar länge, faktiskt ända tills jag något decennium senare såg om filmen. Hur som helst undrar jag om det inte är tack vare Coup de torchon som Isabelle Huppert kunde göra en så lyckad tolkning i Claire Denis White material. Den filmen tar vid där den förra slutade. Rötterna har satt sig. När nu det vita materialets kolonialistiska trådar slits upp är det inte bara fantomsmärtor som framkallas.

Den kanske bästa eller i varje fall värsta huppertska tolkningen – Ma mère är en jävligt obehaglig berättelse om en gränslös morsa gestaltad som det mest (o)naturliga i världen – är hypnotiskt att följa. Den glöms lätt bort, när superlativerna, som i dagens DN, strilar kring henne. Det här året tilldelas Huppert Stockholm filmfestivals hederspris. Gratulerar, madame.