Theo
Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett
övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans
filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade
hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter
den grekiska ådran inom mig.
Resan
till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i
tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu
återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig
själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han
blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som
ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom
jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far
och vi var främlingar för varandra.
Det
är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.
Ska
du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska
historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast
formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de
flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens
tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.
Börja
med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se
klippet nedan från Resan till Kythera.
Inlägg
4 kommentarer:
Du gör en riktigt nyfiken! Och grekiskan är så vacker! Nu ska jag ta tåget till ditt område och träffa min släkt som finns i delar i Stockholm!
Eller hur?
Och Stockholm visar sig från sin bästa snöblaskiga sida.
Ha kul!
Jag har sett ett antal av hans filmer och förundrats. Någon gång blev det lite för stillastående för min smak.
Men i afton såg jag Tinker, tailor, soldier, spy. Som jag gillade. Scenen från julfesten där de stämmer in i den ryska nationalsången måste vara en blivande klassiker.
Låter ju bra. Blir det för mycket, finns mer att ta av.
Kul att den höll. Jag är fortfarande på väg till den filmen.
Skicka en kommentar