Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Vad som ska hända

Jag tog tunnelbanan till ett jobb. När jag gick av tåget masade sig en gammal dam i röd mössa över perrongen. Det var uppenbart vad som skulle hända och att hon inte skulle hinna stiga på innan dörrarna stängdes. Fullt riktigt. Hon fick stå där med lång näsa.

I Grekland vet man inte riktigt vad som ska hända. Jag frågade min pappa vad han trodde, greker har ju alltid en åsikt om allt, han sa: ”Jag har den lägsta pensionen nu. Kanske blir den lägre. Vi får se.”

Vi får se. Allt oftare säger han de orden och blickar in i en framtid höljd av mörker. Ett år, fem, längre än så.

Tillbaka till kvinnan på perrongen och tåget på perrongen. I vagnen ryckte en man ut. Han tog tag i dörrarna och på stålmannenvis bände han upp dem, så att damen kunde göra entré. Hon fick liv i sig samtidigt som näsan krympte. Mannen med de väldiga nävarna, slog ihop sina armar, tog av sig ena hörluren och bockade. Jag tyckte att kvinnan klappade honom vänligt på kinden innan hon satte sig, men jag kan ha fel. Tåget var redan i rörelse.

Händer

Att kunna berätta om det plågsamma är inte alla förunnat. Filmaren och fotografen Ewa Cederstam våldtogs när hon var 18 år. Ett kvarts sekel senare visualiserar hon händelsen, dess övergrepp och misshandel. Dokumentärfilmen Våga minnas är inte bara hågkomsten av traumat utan också resan tillbaka till brottsplatsen, känslorna som stängts av och känslorna som väckts och väcks. Ewa Cederstam, människorna hon möter framför kameran och teamet hon har i ryggen utanför bild trevar sig fram och söker. Själv minns jag alla händer i närbild, som smeker en rygg, som tröstar och kramar, som håller och leder. Och så dessa fingertoppar som snuddar vid en bordsyta, rör sig vidare och fortsätter den modiga resan.

Våga minnas visas på Tempo dokumentärfilmfestival i morgon. Den har biopremiär på fredag. Gå och se den.

Växelfel, vänskap, Villeneuve

De senaste veckorna har varit ryckiga och aningen splittrade. Kanske har jag varit lite för mycket på alldeles för många platser. Men jag kan också skylla på att kommunaltrafiken varit lite si och så med växelfel, bristande struktur och dessutom har bacillerna frodats och vållat mig yrsel, feber och allmän kliighet.

Häromdagen läste jag ut en tunn roman, Monsieur Linh och den lilla flickan, skriven av Philippe Claudel. Den handlar om en äldre man från ett obestämt asiatiskt land som flytt ett inbördeskrig och kommit till Frankrike. Som av en slump träffar han en äldre fransman. De talar inte varandras språk och förstår inte varandra men trots, eller tack vare, missförstånden får de ändå innerlig kontakt. Och samtidigt som de gläds över sina rendez-vouser undrar de båda männen den andres motiv och föresatser. Successivt får vi veta ytterligare genom deras minnen och reflektioner. Det är märkligt hur gripande bristen på kommunikationen kan beskrivas och vilken dramatisk nerv främlingskap kombinerat med vänskap bildar. Boken berättar också på ett koncentrerat och enkelt sätt om trauman, och den skildrar ett flertal bråddjup hos de båda vännerna. Mer ska jag nog inte skriva, annat än att den är en av de varmaste och vackraste berättelser jag någonsin stött på. Avslutningen läste jag på buss 55. Jag darrade när jag gick av. Det berodde inte på några bakterier.

En annan historia, som tangerar flyktingtemat och upplevelser som ofta föregår en påtvingad exil, är filmen Nawals hemlighet. Den börjar så fräckt och fyndigt att jag under inledningen var tvungen att gnugga ögonen och fråga mig ”Vad ser jag?”. Sedan utvecklas Denis Villeneuves film till en modern tragedi av antikt grekiskt snitt. Se den. Kolla därefter in den här länken.