”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.
”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”
Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.
Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.
Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Du upplever mycket på dina cykelturer, du. Du har väl hjälm? Om inte så ska jag berätta tre historier som kommer få dig att börja ...
Det måste ha varit febern! Joe och Strata...
..Gud så dumt.
Sånger, inte alls dumt, en gura kan väl både castas och kastas.
Krya på dig. Jag känner själv att jag har nåt i kroppen.
Eva, jodå hjälmen sitter sedan något år tillbaka. En historia säger jag dock aldrig nej till. Är antalet tre desto bättre.
Och, för att bekänna, när det gäller cykelhjälmar är det nästan samma sak som med rökning. En gång fast, alltid fast. Vare sig jag börjat eller slutat.
Skicka en kommentar