Äppeltider

Kris & mening

Varför gör man det man gör, när det man presterar medför att det blir så förbannat svårt att hitta en mening i tillvaron? Joel & Ethan Coen förvånar ofta och jag behöver inte var på speciellt gott humör för att börja skratta när jag ser en film av dem. ”Burn after reading” heter komedin som går upp om några veckor och den handlar mest om att vara medelålders och krisa vad gäller kroppen, kärleken och ensamheten. Dialogen är rapp, lite piska plus grov fjäder som burrar fram typiskt coenska smått surrealistiska omskrivningar: Han är som en sköldpadda – på väg att dra in benen. Eller: Jag har en sådan fet röv att jag kan dra en buss med häcken. Till exempel.

Ingenting av det som sker är trovärdigt, men det hindrar inte att det går att tro på John Malkovich när han spelar uttråkad arbetslös före detta CIA-analytiker som vill men inte kan skriva sina memoarer. Och visst tar jag till mig George Clooney som knullmaskin, och till mitt hjärta sluter jag absolut Frances McDormands gestalt – en gymtränare som till varje pris vill fettsuga och plastikoperera sig.

I samma veva som jag fyllde 40 slutade jag röka. Några månader därpå började jag träna. På den vägen är det. Ibland frågar jag mig när medelålderskrisen ska inträffa, för att i nästa ögonblick undra när den går över. Varje berättelse har något att förmedla, och i ”Burn after reading” går det inte att missa budskapet: Är du gift eller i ett fast förhållande och har lust att mörda någon, så ge fan i att göra det hos ditt snedsteg! Det slutar aldrig väl. Eller? Är det som så att bröderna Coen vill sjunga en skön refräng om att gräset på andra sidan floden – och andra sidan jordklotet – inte är grönare än här, och att livet suger vare sig man har få eller många celluliter? Kanske så är det, och det bildar väl någon slags mening.

Svensk cinema

Seriösa svenska filmer trängs undan från biograferna, hävdar en regissör och en producent. Det beror på SF:s dominerande marknadsställning, menar en kulturchef. Inte alls, påpekar en programdirektör. Oh yeah?

Själv undrar jag varför danska, norska och finska filmer för en sådan undanskymd tillvaro på den svenska biografrepertoaren. Och var är de litauiska, estniska och lettiska rullarna? Blickar vi söderöver berikas vi av ytterligare historier. Att sedan vidga horisonten såväl västerut som österut torde vara lika lätt som att säga ”Yes!”. I verkligheten är det svårt att se annat än amerikanska vyer på våra breddgrader.

I veckans TCO-tidningen säger Stefan Jarl att SF till 90 % visar amerikansk film. Det låter rimligt, men är givetvis en orimlig procentsats. Right?

Minns sagt

Jag minns inte allting jag sagt, gjort, tänkt eller planerat. Den vetskapen skruvar till det ibland och får mig att undra över om jag någonsin kommer att få uppleva den speciella händelsen eller den känslan igen. Det där sista kan jag såklart inte glömma!

Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?

Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.

Orfeusk olust och lust

Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.

Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.

På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.

Fail, t & random

En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.

Fail, sa grabben.

Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.

Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.

Varför just en musfälla, frågade jag.

Helt random, svarade grabben.

End of story.

Bra att dra

Dagen gick lite snabbare än vanligt så jag bestämde mig för att köra ett tvåtimmars pass spinning för att svettas ut och kunna varva ner. Cyklingen gick så snabbt att jag knappt hann blinka. Det kändes braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.

Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.

Guld

De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.

Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.

Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.

Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.

Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.

Fattiga och rika

Den pågående bankkrisen förklaras på olika sätt. På Aftonbladets hemsida läser jag följande bildtext: ”AMERIKAS DRÖM De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.”

Just den sista meningens fras ”drabbar dem alla lika hårt” förbryllar mig.

Att ”rika och de fattiga är sammanlänkade” kan jag väl acceptera om det här med att leva – eller bankkrisleva - kan betraktas som ett ok med följden ingens bröd allas död.

Bankkris eller inte, fortfarande är det svårare att få mat på bordet om du är fattig och har det illa ställt med stålar, än om du är rik och har ett tillfälligt hål i portmonnän.

Arkiverad glädje

Det gäller att arkivera och att placera saker och ting där de hör hemma. Idag fick jag beröm på jobbet. På kvällen var jag på fjortonårskalas och smaskade kycklingspett med ugnsbakad räfflad potatis och tsatsiki. Till efterrätt vankades gräddtårta med jordgubbar. ”I don’t like Mondays” sjöngs en gång. Que?

Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.

Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.

Speedway, sång, story

I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

Party party

Som Paul Haig en gång sjöng.



Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!

Ett givet val

Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.

Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.

Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".

Dröm

I morgon delas Nobelpriset i litteratur ut. Det går till Joyce Carol Oates. Hon skriver rasande skickligt och resten av veckan skulle jag vilja vältra mig i antingen Blonde eller Fallen.

Drömma kan jag alltid göra.

Fokus i blindo

I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.

I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.

En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.

Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.

Imorgon är en ny dag. Nya tag!

Det finaste

Solen sken nästan hela gårdagen. Den argentinska vitlöksgrytan och sällskapet gjorde sitt till. M och jag gjorde några äckelpäckelpajer som vi garnerade med kryddlöv, stenar och grenar. Jag fick äta mest. Kanske var det säsongens sista sandlådebesök för min del. Vi klippte och målade kort också, och så fick jag svara på frågan vad jag älskar mest.

Senare, när jag skalade apelsin till tonerna av Säkerts låt "Sanningsdan", spratt det i M och hon ville dansa. Hon höll rytmen galant och accentuerade texten genom att stryka sig om kinderna (istället för att "vända kinder" som Annika Norlin sjunger). Något, men bara pyttelite kom M av sig när hennes elva månader gamle bror B krypandes äntrade dansgolvet och liksom sög uppmärksamheten åt sig.

Ibland gör vi bra eller nej, äckligt eller gott, knasigt eller riktigt. M skrev tvärsäkert följande:

STE
FINA
DHRE
DEN
JA HAR
FLIKAN
RITAT

Men så är teckningen av flickan det finaste hon ritat.

Hullret om bullret ...

... har den senaste tiden tagit ett grepp om mig. Tänk om jag varit aningen Ying och Yang. Humle och Dumle. Eller Albert och Herbert. Överallt och ingenstans kallar jag en dikt. Jag känner mig lite så.

Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i

Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.

Trevlig helg!

Poirot, persiskt, pluralism

Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.

Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?

Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.

Butch, Henry & Luke

Jag missade att Paul Newman dog förra veckan. Och en gubbe hit eller dit kanske inte spelar så stor roll, men det gör det ju för den här snubben förgyllde rätt många ögonblick, speciellt i ”Butch Cassidy & Sundance Kid” och ”Blåsningen” med Robert Redford gånger två och Katharine Ross. Den vackra cykelscenen i ”Butch…” berättar lätt och ledigt om den tid som kommer och om vilka riktningar bångstyriga känslor kan ta. Nostalgi när den är som bäst - på amerikanska i varje fall.

”Blåsningen” var en av de första böcker jag plöjde och sedan återvände till nästan på direkten. När jag väl såg filmen tyckte jag att Redford och inte Newman skulle spelat den världsvane skojaren Henry Gondorff. Givetvis var jag ute och cyklade.

”Cool hand Luke” ska jag också nämna. När jag kokar ägg, tänker jag ofta på den filmen och scenen där Newmans rollfigur käkar väldigt många.