Tetrapacksflikar

Vi har alla våra sätt att öppna ett mjölkpaket. Vi drar av en liten eller stor flik, eller så kanske vi låter tetrapacksresten helt sonika sitta kvar med följden att varje gång vi häller ur paket dinglar stumpen.

Liten, stor, dinglande. Det spelar ingen roll för mig. Vad som spelar roll är om fliken rivs av men inte hittar vägen till återvinningen. Vad som än mer spelar roll är när tetrapacksbiten glöms bort av personen som rev av den och totalt ensam i världen ligger på bordet, diskbänken eller rent utav faller för att bli liggande och tryckande på golvet. Stackars lilla flik! Du ska ingen annanstans än till återvinningen. Du vet det men inte alltid din omgivning.

Jag blir knäpp när min fru glömmer bort fliken. Jag blir fly förbannad när grabben låter den ligga. Tänk på fliken. Tänk på miljön. Tänk på mig. Allt det där vill jag ropa, men så hejdar jag mig. För det är inte alltid så lätt att sätta sig vid bordet, stå vid diskbänken eller dansa på golvet. Att riva av en låt kan faktiskt vara lättare – och upplevas som mycket mer meningsfullare – än att riva av en flik. Jag börjar förstå det, och så värst knäpp eller förbannad blir jag inte längre.

Vad jag försöker säga är att fliken gör det mödan värt. Att leva, att hata, att älska. Som Povel Ramel sjöng en gång: ”Det de små, små detaljerna som gör det.” Och så kommer jag att tänka på den fantastiska filmen ”Livet är underbart”, där James Stewart spelar frustrerad idealist, som överväger att begå självmord, eftersom han tycker att han inte har förverkliga sig, men som i ett ögonblick, en enorm scen – när han håller den trasiga räckknoppen i sin hand – förstår livets vidd och nyanser.

Frank Capras film brukar visas på tv varje jul. Så sker även det här året. Kolla på SVT2 på annandagen. Klockan kvart över två.