Tell Laura

Hon är vanligheten gestaltad. Hon går till jobbet, kommer hem, lagar middag, städar, förför, skriver, går på dass. Hennes ögonbryn och smilgropar verkar ha ett oräkneligt antal variationer. Hon säger emot, är klipsk eller nästan otrevlig. Skiftar humör helt enkelt. Skriker någon gång.

Mestadels når hon inte fram och får se sig besegrad, tillintetgjord. Det märkliga är att hon aldrig reser sig på åtta, trots att hon opererar inom fiktionens domäner. När matchen är över slickar hon sina sår, tränar målmedvetet men kollar inte in motståndarens svagheter. I stället försöker hon lära sig av sina misstag. Bara för att upprepa dem. I vanlighetens tjänst.

”PS”, ”You can count on me”, The squid and the whale”, ”Love actually”, ”The life of David Gale”, ”Kinsey”, ”Wild Iris”. Listan är längre. Hennes rollfigurer har aldrig fått uppföra sig riktigt illa.

Men med ”Familjen Savage”, en relationsfilm om ensamheten och döden och kärleken och hur jävligt livet kan vara innan det blir sämre och kanske aningen bättre, får hon bot och bättring. Äntligen beter hennes rollfigur sig som ett fullfjädrat svin. Hennes Wendy Savage är pompös, uppblåst och ljuger så det står hemskt till. Utöver det innehåller karaktären en massa annat viktigt, allvarligt, roligt. Och ovanligt.

Laura Linney

äger

filmen.

Kort och gott.

Laura Linney och Philip Seymour Hoffman spelar syskon på ett sätt som om de verkligen är biologiskt tvinnade med varandra. Linneys rollfigur för och styr. Det är häftigt att se. Och så där lite enfaldigt saligt nynnar jag på ”Tell Laura I love her”.

”Familjen Savage” har premiär nu på fredag.