En pastill i pasteller

Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.

Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.

Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”

Det kräver sin regissör att förverkliga det.