Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.
Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.
Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Jahaja, här har vi en som har läst honom! Jag blir alltid besviken när det är någon jag inte känner till. Fast när Pamuk fick priset och jag läste Snö blev jag mycket betagen.
Jag har hört så mycket gott om Pamuk men är fortfarande novis. Inom sinom
Jag tycker fortfarande att Bob Dylan skulle fått priset.
Så blir det om några år, Jah. Först Adonis, sedan Joyce Carol Oates, därefter Tranströmer eller Inger Christensen. Sedan är det Bobs tur. 2012, alltså.
Skicka en kommentar